Vi behöver förebilder i kristenheten

Några minuter innan gudstjänsten skulle börja kom kyrkans ungdomsledare in genom en sidodörr, följd av trettio härliga tonåringar. Jag kommer nog aldrig att glömma den vackra bilden. De fyllde flera bänkrader längst fram i kyrksalen. Detta hände en onsdagkväll i en tämligen stor Pingstkyrka i en stad i Sverige. 

Jag hade inbjudits att leda en serie bönegudstjänster under ett antal onsdagar, Det här var den första. Ni som läser detta kan fundera på om ni tror att intåget av alla dessa unga människor gjorde något med mig! Givetvis blev jag uppmuntrad. Självklart påverkade det mitt sätt att agera. 

Det kändes naturligt att kliva upp ur gamla vanemässiga hjulspår. Bönerna blev kortare och mera innerliga. Jag kände gripenheten hos de äldre bedjarna. Och många ögon tårades då unga tonåringar höjde sina röster för att lovprisa Gud. Det var en kväll då avståndet mellan olika generationer var som bortblåst! Och det blev inledningen till en serie onsdagskvällar som verkligen doftade liv!

En avgörande nyckel till det skeende vi fick vara med om var ungdomsledarens attityd. Hennes vilja och förmåga att visa vägen för dem hon var kallad att leda. Det är sådan förebilder våra kyrkor ropar efter! 

Det är många som känner sig kallade att vara lärare. Som gärna undervisar om till exempel bönens betydelse. Ibland kan det tyvärr vara snubblande nära att det kommer in ett tonläge som mera tynger ner än inspirerar. Det blir krav istället för kraft. 

En ledares uppgift är inte att i första hand lägga tunga bördor på andra, utan att gå före och visa vägen! Vara en positiv förebild. Och det är nog enda vägen om vi vill se en djupgående andlig rörelse i församlingen!

Hur många har hört uppfordrande predikningar om att vi måste evangelisera? Att vår kallelse är att vinna andra för Kristus? Trots hundratals predikningar i den riktningen är det ändock allt för många kyrkor som för en tämligen instängd tillvaro. 

Nu måste jag berätta om pastorn som, utan att han själv riktigt förstod hur det gick till, vände hela församlingens hjärta utåt mot staden de är kallade att vinna. Eftersom kyrkan ligger mitt vid stadens torg bar han den första sommaren ut bord och stol på trottoaren. Där satt han och förberedda sina predikningar medan folk strömmade förbi. Och fler och fler stannade upp! En stor affisch berättade nämligen om nybryggt kaffe. Snart var den folklige pastorn ett begrepp i stan. 

Och det här var ingen tyngande verksamhet, ytterligare en programpunkt. Det vara bara en självklarhet för min gode kollega att agera så här. Han vill vara hela stans pastor. Han har inte flyttat till stan bara för att mejsla ut formfulländade predikningar till dem som redan hört hundratals förut. Hans hjärta är ute bland människorna …

Nu växer församlingen. Det är nya människor med i nästan varje gudstänst. Cafekvällarna drar till sig människor man aldrig sett tidigare. Och jag märker vilken härlig vitamininjektion församlingen fått del av! Nu är det spännande att gå på möte! 

Pastorns sätt att leva har smittat av sig. Hans kärlek till de små och trasiga i samhället, hans kontakt med stora invandrargrupper, hans självklara fokus på att vinna nya människor för Kristus, har dragit med hela kyrkan. Det han gör står inte nedtecknat i någon formell ”arbetsbeskrivning”. Han följer bara sitt hjärta. Han undervisar, leder, inspirerar, skapar rörelse, genom att vara en förebild, någon att efterlikna och följa.

Vi behöver verkliga ledare i kristenheten! Förebilder. Som visar vägen, går före och tar församlingen med ut på heligt äventyr.