Stora utmaningar blir stora möjligheter

Det är viktigt att inte fly verkligheten. Allmänt dagdrömmande leder oss inte framåt. Men det kan måhända vara behagligt jämfört med att våga se ”är-läget” som det är. Andligt ledarskap måste innehålla två huvudingredienser:

1. Mod att se sanningen i vitögat – inte skyla över, förtränga, förtiga, de allvarliga utmaningar vi ser. Inte invagga medlemmarna i skön sömn med orden: ”Ingen fara på färde ...”

2. Förmåga att tänka visionärt, se möjligheter där andra gräver ner sig i missmod. Ha en profetisk klarsyn, våga rikta blicken framåt, se mot morgondagen med trons ögon.

Det är inte trovärdigt att förneka det krisläge som råder på flera håll i kristenheten. Jag besöker kyrkor där jag vet att medelåldern för trettio år sedan var knappt fyrtio år. Nu har den hunnit stiga till över sextio. Varför då? Därför att det inte är naturligt för medlemmarna att vittna om sin tro och leda andra fram till frälsning. Kyrkan har blivit en ganska sluten värld. Måhända en varm och trevlig gemenskap för likasinnade. En gemenskap som säkert betyder mycket före många. Men där stannar det i allt för hög grad. Profeten i gamla testamentet sa att det saknades kraft att föda. Ja, det är sällsynt med nya födslar, om språkbruket förstås.

Jag blev påmind om detta på ett mycket påtagligt sätt förra helgen. En kvinnlig evan­gelist, nu närmare nittio år, fanns med i varje samling under hela konferensen. Jag såg hur gripen och engagerad hon var. Och vid två tillfällen reste hon sig spontant upp i kyrkan för att leda oss i bön. De bönerna handlade inte om henne själv. Inte om den fina gemenskapen. De gällde alla dem som ännu inte mött Jesus Kristus som sin personlige Frälsare. Tårarna rann utför hennes vackra, fårade kinder då hon bad för människorna i bygden där hon bor. 

Jag kände tonen – de djupgående väckelse­rörelsernas dna: Passionen, ivern, nöden, den heta längtan, att hjälpa fler fram till tro. Det var inget krampaktigt och överdrivet – det var en kärlek bakom böneorden som smälte allas våra hjärtan. 

I vår jag-centrerade tid måste kristenheten än en gång drabbas av denna heliga kärlek! Om våra kyrkor bara lunkar på med små introverta samlingar för de redan vunna blir tyvärr luften instängd och sövande. 

Under de senaste fyrtio åren har det varit oerhört mycket fokus på undervisning riktad till redan troende. Mycket är bra, men jag saknar ibland det som borde vara själva hjärtenerven i tron: att ge som gåva det vi själva fått som gåva. 

Men, det finns hopp! På många platser spirar något nytt i dessa dagar. Jag träffar unga evan­gelister. De berättar för mig om den andliga längtan de möter utanför kyrkväggarna. Något verkar hända nu på djupet i folksjälen. Mitt i all oro och kris möter vi en ny öppenhet för andliga ting. Och kyrkor som vänder sitt hjärta utåt börjar märka av detta. Det är en rörelse mot Jesus inom new age. Människor som köat hos häxor och healers är nyfikna på kristen tro. Jag har mött många de senaste månaderna som genom Alphakurser och liknande satsningar fått sina liv förvandlade! Och de är ofta mycket frimodiga och öppna. De för vittnesbördet vidare in i alla dessa nyandliga nätverk. 

De närmaste åren kan bli ljusa och segerrika. Kyrkor med evangelistisk glöd, som vänder sig utåt, satsar på genomtänkta evangelisationskampanjer, kan få se tillväxt. Utmaningarna är stora – möjligheterna är stora!