Sofia Lilly Jönssons romandebut – avsked till en utstött pappa

”Ett bortkastat liv” är Sofia Lilly Jönssons debutroman. Boken handlar om hennes tankar och känslor efter att hennes pappa gått bort.

Kultur. Undertiteln är ”En roman om kärlek”. Vem vill inte läsa det? Men tillsammans med titeln med de stora bokstäverna, ”Ett bortkastat liv”, kan det synas som två motsägande titlar. I mina tankar lever frågan hela läsningen; är detta ett bortkastat liv?

Publicerad Uppdaterad

En dotter ska städa ur sin pappas lägenhet. Pappan har den senare delen av sitt liv levt i total ensamhet, men han har kämpat, och han har, vilket han kanske inte är medveten om, varit älskad. Det är ingen lätt läsning, den är på ett förunderligt vis suggestiv. Snart är jag i dotterns tankar, känslor och livsmod. 

Ett bortkastat liv – en roman om kärlek
Sofia Lilly Jönsson,
Albert Bonniers Förlag

Frågan ställs om ensamhet är ärftligt. Arv och miljö sägs påverka lika mycket, och efter att ha läst boken så skulle jag säga att arv och miljö på pappans sida är av samma slag. Men är det så enkelt? Alla bär spår av ensamhet och lär man sig någonsin att hantera den?

Klassresa

Minnen staplar sig när hon rensar i sin pappas sunkiga, smutsiga men välordnade lägenhet. Han har systematiskt och välorganiserat lämnat skolböcker från sin barndoms skola, sina studier. Där finns räkningar, långa, utdragna och aggressiva korrespondenser med arbetsgivare, socialtjänsten och försäkringskassan. Alla kriser är väl organiserade, men hans ärlighet, kampen för rättvisan, delas med den stora ensamheten. Kampen gör honom odräglig och aggressiv och relationer runt omkring saboteras av honom själv. Han lever till slut helt ensam, bara omgiven av sina neuroser som blir allt starkare. 

Det blir tydligt att pappans klassresa redan tidigt förstärker hans ensamhet. Han lämnar arbetarhemmet i bondesamhället och blir föraktad men aldrig hemmastadd i den nya, mer ekonomiskt goda tillvaron i storstaden. Den sortens ensamhet delas av många som gjorde samma klassresa, den första generationen blev aldrig riktigt hemma någonstans.

Rättshaverist

Pappan är vad vi skulle kalla en rättshaverist, med obeskrivligt patos för rättvisa och sanning. Sanningen skapar också ensamhet – för alla vill inte höra sanningen. Han kunde inte ljuga, om det så var för att bara vara snäll. 

Fakta. Sofia Lilly Jönsson

Sofia Lilly Jönsson, född 1976, är kulturskribent med en master i musikvetenskap och bakgrund som sångpedagog och konsertarrangör. 2008 utkom skivan Little Armies. Hon har skrivit i tidningar som Evangelium, Svenska Dagbladet och Aftonbladet Kultur. Ett bortkastat liv är hennes debutroman.

Hon skäms för honom, neurotisk, han kallas sinnessjuk, räknar allt. Men hon drabbas av hans hederlighet. Är det så att helt sanna människor inte är normala – då vill inte heller hon vara normal. Är vi inte alla benägna att ljuga ibland för att passa in, de vita nödlögnerna som smörjer det sociala maskineriet: ”Jag skriver om ensamheten i samhället. Hur vi har byggt ett samhälle där vi inte behöver anstränga oss för varandra längre. Det är lättare att lämna en lajk på Facebook.”

Dottern frågar sig naturligtvis hur hans liv kunde utvecklas som det gjorde och ändå någonstans förstår hon rent sakligt varför. Men den andra frågan som drabbar henne och som hon söker vidare i, är varför hon är lika ensam som pappan. Hon letar i andras ensamhet och hittar Anna Johannesdotter, en prostituerad som levde i 1800-talets Stockholm. Väljer man sin väg eller är det vägen som väljer en? Anna är, förutom de bibliska gestalterna, den enda personen som nämns vid namn. 

Vandrar vidare

Dottern vandrar vidare för att söka förstå ensamheten genom sitt eget och genom sin pappas liv. Rent statistiskt är Sverige ett land som i all sin välvilja skapat ensamheten, där familjerna numera sluter sig. Hennes kontakter med den kristna tron, bibelberättelsen om Job som hade vänner men som ändå inte hjälpte honom, och kyrkan som inte verkar tro längre, är svåra att tolka. Ger dessa möten tillfredsställande svar?

I sökandet av förklaringar söker hon sig till ett kloster där det förklaras att det är skillnad på avskildhet och ensamhet. Där förklarar hon själv i ett samtal att det måste vara svårare att leva på kanten av samhället, alltså att leva i närheten av människor och ändå inte höra till dem. 

Ensamhetskänsla

I slutet av boken blir dottern tillfrågad av sin gode vän prästen om hon vill komma till kyrkan, de ska bjuda folk på kaffe. Hennes retoriska fråga är om det är kort om folk. Nej, svarar prästen, jag tänkte bara på dig. 

Det krävs mod för att våga höra till.

Berättelsen handlar om dottern, pappan, mamman, den yng- re brodern, mormodern och så vidare, de har inga namn, och det betonar anonymiteten och förstärker ensamhetskänslan, men gör det ibland svårt att följa vem texten handlar om. Likaså de små textstyckena som vid genomläsningen ibland förefaller osammanhängande.

Dunkelt skriven

Boken är dunkelt skriven. Ger den svar på frågan om något liv är bortkastat? Efter en kris i ungdomen sätter sig pappan på vinden och väver massor av långa trasmattor. Efter hans död tar dottern hem dem för att tvätta dem. Men de är så nötta och smutsiga att de bara faller sönder i den stora grovtvättmaskinen. Är det ett svar på frågan? 

Var hennes pappas liv ett bortkastat liv? Boken avslutas med en kärleksförklaring: ”Då världen sköt honom ifrån sig, var han också mer älskad än han någonsin varit före eller efter, och vidrörd av en liten människa som ville röra honom.”

Powered by Labrador CMS