Är risktagandet del i en karismatisk personlighet?
Kommentar. Chefredaktör Åke Hällzon: De här männen är medvetna om risken de tar, att de är en hårsmån ifrån att reduceras till galjonsfigurer.
Pingströrelsens grundare William Joseph Seymour tvingades övervinna flera fysiska och sociala utmaningar. Han var halt och blind på ett öga. Han var son till befriade slavar. Trots det blev han i början av 1900-talet ledare för den första pingstförsamlingen i Los Angeles, en marginaliserad grupp människor som samlades i ett enkelt och övergivet stall på Azusa Street.
Seymour var känd för sitt milda och stillsamma sätt. Han var en anspråkslös man. Hans lågmälda, ödmjuka natur kom att prägla församlingen. De trodde att den helige Anden var utgjuten över alla, därför ansåg de att ingen enskild person skulle stå i centrum för uppmärksamheten. Azusa Street blev en symbolisk plats där personlig stolthet och egocentriska tendenser lämnades därhän.
Många av dagens kyrkliga ledare – männen – har mycket att lära av Seymour. Inte minst ifråga om vikten av personlig självkännedom för den som innehar en ledarroll eller chefsposition. I såväl de klassiska frikyrkorna som Svenska kyrkan premieras alltför ofta karisma framför karaktär.
Hur kommer det sig?
I vintras utkom Avkragad av Visbybiskopen Thomas Petersson. Därefter kom pingströrelsens rapport om förutvarande föreståndaren Daniel Alms relation till en person i beroendeställning. Två sorters bokslut i två olika kyrkor. I båda fallen med karismatiska män i ledarställning som haft relationer de inte borde ha haft.
I såväl de klassiska frikyrkorna som Svenska kyrkan premieras alltför ofta karisma framför karaktär. Hur kommer det sig?
Utvecklingen de senaste åren har visat att när kyrkor i karismatiska rörelser växer i storlek och struktur uppstår ofta en viss sorts ledarproblematik. Inom pingströrelsen finns berättelser om otrohet och maktmissbruk som en återkommande mörk skugga över några av de mest framstående plattformspredikanterna.
I Svenska kyrkan svarar varje diakon, präst och biskop under högtidliga former ”ja” på frågan om de vill ”leva så bland människor, att ni blir vittnen om Guds kärlek och om försoningens hemlighet?”
Petersson ville säkert, men klarade det inte. Inte Alm heller, vad det verkar.
Det är komplext att leda en kyrklig organisation. Det innebär en ständig kamp mellan andlig hängivenhet kontra den mänskliga tendensen till makthunger och personligt framhävande. Till slut blir det en balansgång mellan självkännedom och lockelserna som positionen ger.
Den som leder gör det alltid i kraft av sitt förtroende. Det är också så det heter när någon måste entledigas – ”det saknas förtroende för …”.
Att riskera sitt förtroende och position genom en relation med en kollega ter sig därför som ett utslag av dålig impulskontroll.
De här männen, för det är alltid män, är väl medvetna om riskerna de tar, att de bara är en hårsmån ifrån att reduceras till galjonsfigurer och därmed avsked. Finns det en omedveten lockelse i balansgången? Eller är just risktagandet måhända en del i en karismatisk ledarpersonlighet?
Vad hade hänt om de lagt egocentriska tendenser åt sidan, inte haft estradernas ljus som elexir, och istället arbetat med att bygga strukturer för personligt ansvar givet positionens utsatthet.
Troligtvis hade färre kvinnor kommit i kläm.
