”De känner sig vara hatade i världen”

Det blir ett långt samtal medan Birgitta Yavari-Ilan sitter på sin balkong i hemmet i konstnärskvarteret Yemin Moshe strax utanför Jerusalems murar, med Kung Davids Hotell, Gehennadalen och Sions berg som närmaste grannar.

– Det är så vackert, det är alltid frid och ro på min balkong, förklarar hon och berättar tacksamt hur våren är i full gång i Israel – snart är det sommar.

– Jag förstår mer och mer hur mycket det har betytt för mig, allt detta vackra när man ser Jerusalems mur och all denna grönska där emellan.

Men senare ångrar hon nästan att hon sagt det så. Även om hon inte känner av kriget i sin direkta närhet på det sättet, även om Jerusalem inte drabbats av de ständiga raketattackerna som sker dagligen från Gaza, finns kriget mot Hamas ändå närvarande i samtalen och i folks medvetande.

– Det ligger på ett annat plan i Jerusalem. Det är många som inte vill gå någonstans idag, och från andra delar av landet tar man sig inte till Jerusalem. Även om jag går dit jag vill. Jag var bjuden till en bönesamling på Oljeberget ikväll, men jag förbereder mig för min resa till Sverige och inför den här frukosten som jag ska vara med på, fortsätter hon.

De turister som vanligen brukar bli allt fler inför påsken är också betydligt färre i år än tidigare – Birgitta säger att det i stort sett är det inga turister. Det märks redan nu, en hel månad innan den judiska påsken firas (se fotnot).

Under vintern har Birgitta haft kontakt med flera av de familjer som tvingades fly undan Hamas attack den 7 oktober – några klarade sig i stort sett, andra fick uppleva det brutala lidandet på nära håll. Hon berättar hur många av dem nu flyttat tillbaka till kibbutzerna där hon besökt dem. 

Enhet på slagfältet

När jag ber henne förklara hur hon upplever kriget talar hon både om de politiska konflikterna i Knesset mellan olika ståndpunkter och om de ungdomar hon möter och samtalar med och som speglar en enhet framför allt på slagfältet.

– Du vet hur jag är, jag tycker om att samtala med människor, och de här unga soldaterna jag möter, de här ungdomarna som ibland bara är 18, 19 eller 20 år, genomgående är att de är trygga i vad de gör, de upplever att de gör en gudstjänst. Det är mycket sagt, men de vet att det här måste göras. De ska rädda sitt land, och det förstår man kanske inte om man inte behövt göra det, säger hon.

Hon talar också hur många i Israel upplever en kollektiv sorg och en känsla av att vara hatade i världen. Hon citerar texter till en kommande bok som hon arbetar på:

”Oftare än man tror, ser jag den vackra freden bland araber och judar som grannar och varhelst man arbetar tillsamman. Äkta och helt naturligt ser jag den även i krigstider. Jag tänker mig att man lever fred var man går. Bara ett ‘Boker Tov’ eller ’Saba Alcher‘ – Gomorron – kan vara en slags välsignelse.”

Sedan nämner Birgitta vad författarinnan och Nobelpristagaren Selma Lagerlöf har sagt: ”Den som inte känt av sitt hjärta varken i sorg eller glädje, den kan nog inte vara en riktig människa.”

Birgitta fortsätter läsa: ”… I framgång som i nederlag lär Gud oss sin barmhärtighet – att inte glädja sig när människor som Guds skapelse också förgås i krig. Då man just velat sjunga segersång över att de egyptiska härskarorna dränktes i Röda Havet tystades man av Guds ord: ’Mina skapelser förgås, och ni är redo att sjunga?’”

När vi fortsätter samtala berättar hon om videoklipp och inslag i nyhetssändningar hon ser, där Gazabor ropar på arabiska att det inte är Israel som beskjuter dem utan det är Hamas som gör det.

– Det är det som Israel vet, många i Hamas rör sig bland de civila. Ingen vet vem som är civil eller soldat. Det är ett förfärligt svårt krig, fortsätter hon.

Öppet hem

Det är mer än 50 år sedan Birgitta Yavari-Ilan packade sin lilla blå Volkswagen-bubbla med sin dotter, sin hund och det hon ägde för att flytta till Israel. Förra året hade Vetlanda Museum en utställning femtio år efter hennes första utställning i hemstaden innan hon flyttade till Jerusalem – något som Hemmets Vän har berättat om tidigare.

Hon talar om sitt dramatiska liv, om medgångar och motgångar, om förluster men också om att komma tillbaka till Gud, om att få en ny ”honeymoon” (smekmånad) med Gud, som hon säger det, om kärleken till Israel och om hur hon som en av de första konstnärerna kom att hamna i konstnärskvarteret Yemin Moshe strax utanför Jerusalems murar och i det hus där hon har sitt hem än idag.

– Många av dem som bor här är förmögna, ingen av dem har öppnat sina hem men jag har alltid gjort det. Jag älskar människor. Gatan utanför mitt hus är som en fotoateljé – hit kommer folk när de gifter sig, när de har bemärkelsedagar eller när det är något extra i deras liv, berättar hon och talar om drömmen att göra huset med hennes blå dörr – som blivit ett kännetecken för grannskapet – till ett museum och kulturellt centrum.

– Allt det stora i mitt liv, allt det som har betytt något – det har Gud gjort. Och nu kan jag se, jag har verkligen en kallelse här i Jerusalem och med min konst.

Trots att hon idag är 79 år har hon fullt upp med nya projekt. Hon har en ny vänförening, hennes kalender kommer ut på Marcus förlag även 2025 och när vi talas vid är hon på väg till Sverige för nya bokprojekt, för att hälsa på släkt och vänner men också för att delta i Jerusalem Prayer Breakfast som för första gången hålls i Sverige. Om hon själv kommer att säga något vet hon ännu inte, men hon är beredd, talar hon om på telefonen.

”Gud befriar”

Birgitta Yavari-Ilan fortsätter att läsa från den text hon har skrivit:

”Det finns inget annat val. Vi måste tro att Gud bevarar och befriar, som alla Israels heliga högtider påminner om. Utan att förneka det hemska och mänskligt vidriga, att omsluta livet i det vackra och det hoppfulla. Och hur ett nytt blad kommer att se ut vet vi inte. Bara att Gud kan vända det onda till det goda, som ingen kunnat räkna ut i förväg.”

Till sist manar hon:

”Tappa inte facklan! Fortsätt bära det brinnande bloss som mörkret inte har makt med. Vad kärlek är kan hat aldrig vara.”

Fotnot: Den judiska påsken, eller pesach, ligger i år en månad efter den kristna påsken. Detta på grund av skilda tideräkningar – judiska kalendrar har en skottmånad inlagd i årets tideräkning.