Jag saknar väckelsens verkliga DNA

Det finns ett genomgående drag för alla genuina väckelserörelser genom historien. De är bärare av ett omisskännligt DNA. Nämligen passionen att leda nya människor till Kristus. Därför sätter de alltid fokus på den personliga omvändelsen. Utmanar varje människa de möter och predikar till, att här och nu ta ställning för Jesus Kristus. Och det som ibland skapat förföljelse och motstånd, men framför allt haft en oerhörd dragningskraft, har varit deras radikalitet. Andens utgjutande har skapat en doft av helighet – längtan efter att lämna det gamla livet med dess vanor för att helhjärtat börja vandra i Mästarens fotspår. Om man frågade människorna i dessa sammanhang vad som var det viktigaste i deras liv, sa de utan undantag: ”Att få fler med till himlen.” Vunnen för att vinna andra! Detta hördes i deras böner och kom till uttryck i den kärlek och ömhet de visade sina medmänniskor. 

När jag närmar mig John Wesley, metodismens fadersgestalt, ser jag att detta var det enda han levde för. Han predikade för människomassor, i genomsnitt fem gånger varje dag. Han skrev flera hundra skrifter. Han var outtröttlig och färdades på hästryggen minst 50 000 mil för att ständigt nå nya människor. Hans radikalitet gjorde att många kyrkor stängdes – men lyssnare saknade han inte. Och efterföljarna kunde snart räknas i hundratusentals! Jag tror inte han berättade roliga anekdoter som fick folket att skratta. Han talade om deras synd och behov av förlåtelse och nyfödelse. 

William Booth startade sin armé med ett enda syfte. Att nå ut på gator och gränder för att presentera frälsningen för alla som ville höra. Kärleken till de små i samhället, ömheten och viljan att hjälpa och göra gott förtog inte skärpan i budskapet. Ingen kunde gå oberörd från Frälsningsarméns möten. Där handlade allt om att antingen säga ja eller nej till nåden Gud bjuder oss. Vi ser det i alla lovsånger och psalmer som föddes i dessa mäktiga väckelser. Man sjöng inte för egen uppbyggelse, man använde tonerna för att berätta evangeliet och inbjuda till Kristus.

I min ungdom hörde jag många av Svenska Missionsförbundets spjutspetsar, de så kallade. riks­evangelisterna. Oj, vilket arv den rörelsen (som nu heter Equmeniakyrkan) är bärare av! De hade en gåva att kunna samla alla kristna i stad efter stad till stormöten. Varför då? De samlades omkring det centrala – att förkunna Kristus för folket! Varma, genomtänkta väckelsemöten, där inriktningen att leda nya människor till tro smälte samman alla kristna. Där talade de inte över olika intressanta ämnen med adress till de redan troende. Det var inte fokus på att de egna medlemmarna skulle förnyas eller vara med om andliga manifestationer. Deras inriktning var glasklar: vinna fler för Guds rike! Därför mobiliserade man de kristna under något år av förberedelse och träning. Utmanade varje medlem att vittna om sin tro. Bad konkret för dem Gud lade på deras hjärtan. Bjöd med till de kommande mötena. Vägledde dem fram till frälsningsvisshet. Tog ansvar för uppföljningen. Det var i sanning en gräsrotsrörelse av bästa slag. Och evangelisterna hade en intellektuell skärpa, vädjade inte bara med känslosamma appeller. De tränade sig i att förklara evangeliet, ge skäl till varför vi behöver ta emot Jesus Kristus som vår personlige frälsare.

Självklart behöver arbetsmetoder och predikostil förändras över tid – men utan att glöden, skärpan och passionen går förlorad! Ibland blir jag så sorgsen då jag tänker på hur inåtvänt och lamt det ibland blivit i de kristna leden. Förkunnelse och sång riktad till dem som hört hundra gånger förut. Avsaknad av verklig nöd för dem som ”vandrar utan hopp och utan Gud i världen”. På senare årtionden har många förnyelserörelser berört kristenheten. Mycket har varit gott. Men jag saknar väckelsens verkliga DNA. Den heta, obetvingliga ivern att vinna männi­skor!