”Att tycka om att läsa förändrar barns liv”

Det finns avgörande ögonblick i ett läsande liv. Kanske när svenskläraren ger eleven den där lite svårare boken för att hon förstått att det finns ett intresse, eller rent av en hunger som skiljer just den eleven från de andra. Eller när en äldre vän tipsar om en bok som man bara måste läsa för att den är så sjukt bra. Du minns säkert själv ett tillfälle när läs-intresset fördjupades och tog en ny väg.

Spännande

Den typen av situationer finns det gott om i ”Bäst är det mänskliga. Samtal kring skönlitteratur med barn och ungdomar” som litteraturvetaren och barn- och ungdomsbokskritikern Martin Hellström skrivit.

– Det är spännande med läsande barns perspektiv eftersom de alltid ger överraskande svar och inte har lärt sig vad de ska tycka och vilka metaforer man ska använda, säger Martin Hellström.

Vi möts på en uteservering. Han är i Stockholm för att gräva i arkiven på Kungliga Biblioteket men tar sig tid att prata om sin bok och hur den föddes tack vare hans arbete med barn och unga på en amatörteater.

– De visste att jag skriver recensioner i tidningen, så de kom ofta med boktips och sa ”den här borde du läsa”. Då gjorde jag det och så pratade vi om boken. Efter ett tag ville de att jag skulle skriva en bok om dem, om deras läsning.

Olika alias

I boken har barnen, som är i åldrarna tio till tjugo, fått olika alias. Som exempelvis ”Alice-läsaren”, för att hon tycker Lewis Carrolls ”Alice i underlandet” är den bästa bok som finns, eller ”Percy Jackson-läsaren”, som istället älskar Rick Riordans bokserie. Samtalen har pågått i flera år, ibland med långa uppehåll. De barn han pratar med har han lärt känna på olika sätt, en del inom teatern, eller så handlar det om vänners barn som är läsintresserade.

– Att jag varken var deras lärare eller förälder var viktigt. Det gjorde samtalen friare, mindre kravfyllda och det märktes på barnens kommentarer. De försökte inte ge ”rätt” svar, utan reflekterade bara kring läsning.

Det är intressant och lärorikt att läsa vad barnen säger. Det är också roligt. Ibland blir Martin Hellström uppläxad för att han inte förstått vem som är huvudperson i en fantasybok (”en genre jag inte är helt hemma i”), ibland tar barnet kommandot och förklarar att det är bäst ”att jag ställer frågorna”.

– Jag förställde mig inte, försökte inte spela dum. De märkte när de kunde mer och det fick dem att känna sig som litteraturkännare som kunde förklara för mig, inte tvärtom.

Blev trygga

Det gjorde förstås att barnen blev trygga och kunde utveckla sina tankar kring böckerna de läst. Men ”Bäst är det mänskliga” är inte bara en lovsång till läsandet och till att lyssna på vad barn säger om den. Mellan raderna finns också en kritik mot den svenska skolans läroplaner och kursmål för att de ofta uppmuntrar till en mer instrumentell syn på litteratur – som något som ska läras in och besvaras med tråkiga faktaformulär.

– Det har blivit bättre i den senaste läroplanen eftersom den i högre grad betonar litteratursamtalet. Men de barn jag pratar med i boken gick i skolan när den förra läroplanen gällde. Och så negativ är jag väl inte?

Nog är du lite kritisk?

– Det kanske kommer fram en del kritik, men det är väl mer i barnens sätt att lyfta nöjesläsningen och tycka att skolläsningen är en plikt och därmed mindre intressant?

Martin Hellström ger ett vänligt, sökande och fundersamt intryck. Han kommer inte med tvärsäkra påståenden, utan glider hellre ut i funderingar och hänvisar till vad intervjupersonerna säger. Han tar barnens åsikter på största allvar och anlägger inget von-oben-perspektiv: inte i boken, inte heller när han samtalar om den.

– Egentligen är det viktigare att betona att skolan gör så gott det går. Det vore orättvist att jämföra en lärares arbete med de samtal jag fört med barnen. Vi har haft gott om tid, det har skett i familjära miljöer och jag ska inte sätta några betyg på dem. Jag är bara en intresserad läsare som vill diskutera böcker med dem.

Han säger att mycket av det som rör barn och läsning ges en olycklig vinkel. Som diskussionen kring skärmtid och den minskande läsningen bland barn.

– Att allt färre barn läser är naturligtvis allvarligt, men det är samtidigt lite bakvänt. Om man vill utveckla någonting och få det att gå framåt är det viktigt att lyfta fram de som faktiskt läser och får sina liv förändrade av det. Mycket av diskussionen handlar i dag om de som inte läser och hur man ska få dem att läsa mer.

Radikala åsikter

Martin Hellström säger att barnens åsikter kring detta är smått radikala och att han inte skriver under på dem själv.

– Barnen är helt okej med att vissa inte läser alls. De identifierar sig som läsare och har inget att vinna på att alla gör samma sak. Så tänker inte vi vuxna, vi vill att alla ska med. Men kanske har de rätt?

När jag frågar honom om vad vuxna ska göra för att få sina barn att läsa mer skruvar han på sig och ser lite obekväm ut.

– Jag vill ju kunna spalta upp fem konkreta tips och säga: så här ska ni göra. Men jag kan inte det.

Det är kanske en uttjatad fråga?

– På sätt och vis. Men den är förstås viktig. Låt mig säga så här: det viktigaste är att man är lika intresserad av barnet i sig, som barnet som läsare. Det kanske är mitt bästa tips. Låt litteraturen komma i andra hand. När man väl kommer fram till läsningen, för det gör man förr eller senare, så pratar man om vad som berört både barn och vuxen. Det är viktigare än att kontrollera fakta och att barnet förstått en snårig handling.

I boken skriver Martin Hellström att det finns fyra sysslor som samhället önskar att alla deltar i och att det är att ”äta hälsosamt, motionera regelbundet, leva miljövänligt och läsa skönlitteratur”. Sen konstaterar han att nyttan med de två första sakerna är givna på individnivå, och den tredje punkten är självklar för hela världens överlevnad. Men att nyttan av punkt fyra – att vi ska läsa skönlitteratur – är mer oklar.

Vad säger du själv, varför ska vi och våra barn egentligen läsa?

– Jag har inte något riktigt bra svar på den frågan heller. I boken vänder jag på det och undrar varför vi ska hålla på och läsa när det finns så många enklare sätt att ta del av goda historier, som i tv-serier och filmer.

Vad tror du att läsningen ger som andra fiktionskickar inte ger då?

– Barnen jag samtalat med ger bra svar på det. De pratar om att skapa sin egen inre föreställningsvärld och om att få leva som någon annan. En pratar om att kunna fly en tråkig vardag via litteraturen. Men sen handlar det ju om det språkliga. Att läsa för läsandets och språkets egen skull.

Ett av de läsande barnen får vi följa från att hon är liten till att hon blir tonåring och snart ska fylla 20. Under tiden för hon sporadiska samtal kring litteratur med Martin Hellström. Han skildrar hur hon hittar fram till Vilhelm Mobergs ”Utvandrarna” och får veta av sin mamma att det är en ”klassiker”. Hon läser den och tycker den är bra och kommer sedan fram till att hon ska fortsätta med Virginia Woolfs ”Mot fyren”.

– Hon frågar mig om det också är en klassiker och det kan jag ju bara bejaka, säger Martin Hellström och ler.

– Det är en av mina absoluta favoritböcker och den är inte enkel. Den kräver att man arbetar väldigt mycket själv. Men det ville jag inte säga, att det är en text som jag tror kräver sin läsare. Just då var det intressanta att hon hittat fram till titeln, och uppfattat att det är ett läsvärt verk som många läst innan henne. Helt enkelt att hon sett det som en klassiker.

När vi ändå är inne på klassikerbegreppet: vad tycker du om diskussionen som förts i Sverige på sistone. Ska vi införa en kanon?

– Nej, det tycker jag inte. Det finns redan en informell kanon och jag blir alltid lika glad när unga läsare hittar fram till klassikerna. Men att från politiskt håll styra det? Nej, det är ingen bra idé. De ovilliga läsarna kommer inte att läsa ändå och jag tror inte på tvång.

I stället tror Martin Hellström på vuxna förebilder. Om barnen ser att vuxna läser blir de intresserade. Om de hör de vuxna diskutera litteratur inser de att det är något som förtjänar att tas på allvar.

– Vi behöver vara synliga som läsare, säger Martin Hellström och fingrar förstrött på boken han har framför sig på bordet.