Kritik mot Claphaminstitutets äktenskapsrapport

”Man får inte adhd av att vara barn i familj med skilda föräldrar”

Den goda familjen. Claphaminstitutets senaste rapport, ”Den goda familjen”, har kritiserats för slutsatser om hur äktenskap och familj gynnar hälsan. (Personerna på bilden har ingen direkt koppling till artikel.)

Livsstil. – Det är orimligt långtgående slutsatser helt enkelt, säger Jenny Olofsson, specialistsjuksköterska och ett av namnen bakom Instagramkontot ”Skam den som ger sig”. Claphaminstitutets senaste rapport ”Den goda familjen” väcker starka känslor hos kritikerna. Jenny Olofsson talar om selektiva urvalsbias, om pekpinnar i stället för att stötta och om rapportens alltför vidlyftiga omfattning.

Publicerad Uppdaterad

”Att fastställa ett kausalt samband mellan äktenskap/traditionell familjebildning och hälsa är problematiskt, till att börja med”, skriver Mia Fernando och Jenny Olofsson på Instagram, där de ägnar fem kritiska inlägg åt Claphaminstitutets åttonde rapport, ”Den goda familjen”.

Rapporten ”är en sammanställning av forskningsläget om äktenskapets betydelse för individ och samhälle” utifrån 60 systematiska översikter om psykisk och fysisk hälsa, som i sin tur grundas på 625 olika studier gjorda över hela världen. Slutsatserna i rapporten handlar om hur äktenskap och familj gynnar hälsan. 

Jenny Olofsson är specialistsjuksköterska med inriktning på barn- och ungdomspsykiatri och föreläsare. Tillsammans med Mia Fernando ligger hon bakom Instagramkontot ”Skam den som ger sig”. Hon har på senare år studerat och föreläst om renhetskultur i kyrkor i Sverige.

Det går inte att dra sådana slut­satser utifrån att ha gått igenom mängder av studier på det sättet.­

Jenny Olofsson, specialistsjuksköterska

– Området har intresserat mig, att tala om relationer, sexualitet, kyrka och så, därför att det behövs, berättar hon innan vi kommer in på Claphaminstitutets nya rapport.

Claphaminstitutets rapport.

– Redan vid första anblicken tänkte jag: Att göra en så pass omfattande sammanställning på mängder av studier från hela världen känns som ett ganska omöjligt projekt. Det lät lite för bra för att vara sant.

– Och det visade sig också när jag läste rapporten: Det går inte att dra sådana slutsatser utifrån att ha gått igenom mängder av studier på det sättet. Allt det här, alla rubriker och alla ämnen som rapporten säger sig täcka – det är omöjligt att uttala sig om dem. Nu gör de det ändå, men det håller inte, fortsätter hon.

– Min största kritik är mot de slutsatser rapporten drar, vad man landar i. Det allvarliga är vad man kommer fram till hos folk i allmänhet och bland männi­skor i kyrkan. De går själva igenom hur vetenskapligt arbete fungerar, att man använder sökord och sådant. 

– Men de sökord som de använder är sådana som kärnfamilj, traditionell familj, äktenskap och ogift. Det blir ett selekterat urval när man använder sökord på det sättet. Det är många studier där exempelvis ordet äktenskap bara är ett bifynd – själva studien har handlat om något annat, förklarar Jenny Olofsson.

– Vidare är det jättesvårt att hitta orsakssamband eller själva orsaken. När man till exempel skriver att det är fler barn med adhd i familjer där föräldrarna är skilda låter det som att man vill säga att äktenskap är det bästa familjeformen för barn med adhd. Eller att man får adhd av att vara barn i familjer med skilda föräldrar.

– Men för mig som arbetat mycket med barn med neuropsykiatriska funktionsvariationer och deras familjer är det verkligen inte konstigt att föräldrar till barn med så stora svårigheter skiljer sig – det är sådana enorma påfrestningar. Det går liksom inte att hitta ett sådant samband. 

Jenny Olofsson.

Du menar att de drar för långtgående slutsatser?

– Verkligen. Slutsatserna som de hittar är väldigt svåra att se. De har inte hittat några rimliga kausalitetsförklaringar eller or­­­saker. Man saknar den dialogen. De har liksom dragit in allt möjligt, som självmord och förlossnings­depression hos mammor. Och det är ju klart att en mamma som får depression efter en förlossning mår bra av att ha stöd hem­ifrån. Men det kanske inte är det faktum att jag är gift på papperet som gör att jag klarar mig bra, utan att jag har någon nära som hjälper mig, som stöttar mig. Vad ska man säga? Det är orimligt långtgående slutsatser helt enkelt.

– Under seminariet hänvisade rapportförfattaren flera gånger till att man mår bra av trygga familjer som en självklarhet. Och det kan man tänka, att det är bra för barn. Samtidigt har jag sett inom barn- och ungdomspsykiatrin hur det för dem som far illa eller hamnar snett mer handlar om konflikterna mellan föräldrarna och hur de hanterar dessa – inte om föräldrarna varit gifta eller inte. 

– En annan sak är det faktum att studierna är från hela världen. Det ser väldigt olika ut i olika länder – därför är det också väldigt svårt att dra slutsatser som gäller just här i Sverige, fortsätter Jenny Olofsson och nämner en studie av stress hos vårdpersonal i Etiopien.

– Men i Etiopien finns inte ens utbrändhet som en diagnos. Den kommer från Sverige, därför att det är mest här vi talar om utbrändhet. Då faller lite även det resonemanget. 

Vad är riskerna med en sådan här rapport, som du ser det?

– Risken är att det framför allt drabbar dem som redan är utsatta. Man vill lyfta äktenskapet som något heligt och bra, och det är inget konstigt med att man lyfter äktenskapet i kyrkor, svarar Jenny Olofsson. 

– Men när man drar det så långt och vill få människor att hålla ihop till varje pris, då drabbas de som kanske sitter fast i äktenskap där de inte mår bra. Kanske kvinnor som blir misshandlade av sina män eller där man far illa på olika sätt.

– Vi får många berättelser till vårt konto där vi talar om renhets­kultur, från människor som gått igenom en skilsmässa, som är med i en frikyrka och liksom möter det här stigmat som de ändå upplever. De känner sig smutsiga och lite skuldbelagda. Där det inte alltid blir ett omhändertagande främst, utan de blir ifrågasatta kring varför de inte kunde hålla ihop. Risken är att det här gör det ännu mer polariserat och konservativt.

När man vill få människor att hålla ihop till varje pris, då drabbas de som sitter fast i äktenskap där de far illa.

Jenny Olofsson, specialistsjuksköterska

– I de slutsatser rapporten kommer fram till vill man bland annat lyfta att sex- och samlevnadsundervisningen på gymnasiet ska tala om trohet och sådant. Jag jobbar mycket med de frågorna, och det är viktigt att utgå från individen. Inte heller för ungdomar är det bra att hålla ihop med någon som de inte mår bra med, bara för att man har den här normen om trohet, säger hon.

Vad skulle en rapport om äktenskap och familj egentligen behöva spegla enligt dig?

– Dels finns det olika typer av studier, och det här handlar om mjuka värden, hur människor mår, det psykologiska. Då är det kanske inte relevant att bara dra statistik från alla håll och se hur det förhåller sig. Då är det kanske intressant att fråga människor hur de verkligen mår i sina relationer, vilken typ av stöd de behöver.

– Om man till exempel tittar på faktorn att föräldrar till barn med stora behov skiljer sig, då kanske man skulle intervjua dessa föräldrar kring vilka utmaningar de ser och vad de behöver för stöd. Jag tänker att stötta människor är den roll som kyrkan borde ha, mer än att bara tillrättavisa och tala om hur man ska leva.

Själva äktenskapsbegreppet, som vi uppfattar det idag – är det också något vi behöver tala om?

– Just det. Vad menar vi med äktenskapet? Äktenskapsbegreppet inrymmer så mycket. Jag tycker att man slarvar lite med det. Framför allt tar man inte de frågorna på allvar. När man har äktenskapsundervisning i frikyrkorna är det ofta någon som får tala utifrån sin egen erfarenhet, och då har man ingen annan grund att stå på, så att säga.

– Om någon kommer in med sin yrkeskompetens, som är utbildad, då har man i alla fall en grund för hur relationer ser ut när man kollar i det stora, vilka faktorer som funkar. Det handlar om människors liv. Vilka relationer man har, hur man lever sitt vardagsliv, vem man lever med och hur man mår i sin relation. Jag tycker inte att kyrkan ska slarva med det, säger Jenny Olofsson till sist.

Fotnot: Claphaminstitutet svarar på kritiken i kommande nummer av Hemmets Vän.

Powered by Labrador CMS