Andlig samklang avgörande för den kristna församlingen

”Enade vi stå, söndrade vi falla ...” Visst är det positivt med högt i tak. Ett öppet och fritt samtalsklimat. Mångfald. Ödmjukhet. Någon har formulerat en önskvärd hållning i den kristna församlingen med följande ord: ”Enhet i det centrala, frihet i det sekundära, kärlek i allt.”

Det avgörande är att vi på djupet upplever en andlig samklang. Att vi på Ordets grund kan stå enade i tro och bekännelse. Om detta inte finns tror jag ingen andlig rörelse i långa loppet kan bestå.

”Teologin formas i den lokala församlingen”, sa den godmodige Pelle Hörnmark i ett intressant samtal under pingströrelsens stora sommarkonferens i Nyhem. Pelle är åter rörelsens ledare under två år som en följd av det smärtsamma man gått igenom under det senaste året. Jag önskar honom visdom, kraft och mod. Och jag ber om en djupgående nystart, en tid av sammansmältning och förnyad framtidsvision. Sverige behöver en djärv och brinnande pingstväckelse! Men, hur var det Pelle menade, egentligen? Denna starka väckelse, som byggde upp så stora, stabila församlingar på varje ort i Sverige – och ut över hela världen – var från början präglad av ett oerhört frihetsideal. Varje lokal kyrka skulle vara fri. Men det märkliga är att inget annat samfund har haft en så stark längtan efter enhet då det gäller bibliska, andliga riktlinjer. 

Nyhemsveckan började i förra seklets barndom som en bibelstudievecka där predikanter och äldste samlades för att dryfta lärofrågor. Detta fortsatte att vara det tongivande under alla årtionden framöver långt, långt innan något formellt samfund organiserats. Det var inte organisatoriska frågor som förenade – det var läran, enheten i tro. Därför var årets predikantvecka så viktig. Ingen ville utebli! Där togs tid för djupgående samtal i en anda av bön och öppenhet för Andens direkta ledning och tilltal. Och man enades verkligen. Man gick i samma riktning. I evangelistveckor, bönedagar och böneveckor runt om i landet odlades denna gemenskap. 

Självklart hänvisades inte äldre ledare/pastorer till någon liten trevlig pensionärsträff – de var aktade som andliga fäder, mentorer med erfarenhet och visdom. Församlingarna hölls samman genom den samklang och djupa endräkt som fanns bland förkunnarna. Andra samfund tittade ofta med avund och stor förvåning mot denna annorlunda, obändiga och dynamiska rörelse. Samtidigt som den lokala församlingens suveränitet alltid poängterades fanns en enhet och samhörighet som gjorde dem oerhört starka och handlingskraftiga. Organisation, evangelisation och missionsinitiativ togs ofta av lokala kyrkor. Men den andliga linjen, den teologiska utvecklingen, ansvarade en gemensam pastorskår för, tillsammans med sina äldste.

Knutby är skräckexemplet på hur det kan gå om teologin formas fritt i den lokala församlingen. Nej, vårt land behöver samfund och rörelser där ett samlat, andligt ledarskap säger: ”Vi och den helige Ande har beslutat ...” I en tid som vår, där det drar och sliter åt olika håll, känns detta mera angeläget än någonsin. Tyvärr ser jag en trend i kristenheten som är den direkt motsatta. För att inte skapa konflikt och splittring undviker valda ledare de riktigt svåra frågorna. Samtidigt som de gärna vill ha inflytande över de lokala kyrkorna retirerar de då det bränner till. Då överlåter man besluten till varje liten lokal församling. 

Kom igen, kära pingströrelse! Kliv fram ni som har det andliga ansvaret för hjorden – både lokalt och nationellt. Möts till veckor omkring öppna, sönderlästa biblar. Teologin mejslas ut då ni möts för att gemensamt fråga Herren om vägledning!