Johan Hilton, teaterkritiker och kulturchef på GP, under en intervju om hans nya bok ”Den sista teaterdirektören”. Boken handlar om Benny Fredriksson som var chef på Kulturhuset/Stadsteatern.Samuel Steén/TT
Kultur. I boken ”Den siste teaterdirektören” vill Johan Hilton återupprätta Benny Fredriksson som yrkesperson efter mediedrevet och ge honom ett eget ”ödesdrama”. – Man satte bilden av ett monster i en dålig melodram. Tragiken i så många drev är att det blir en fullkomligt ensidig bild.
I december 2017, en vecka efter Aftonbladets nu hårt kritiserade artiklar om Benny Fredrikssons chefskap på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, väljer han att sluta tvärt – något han senare ångrar. På tre månader blir han svårt sjuk i en djup depression, och när han följt med på sin frus operaturné tar han sitt liv, 58 år gammal. Varför gick det så illa?
Johan Hilton påstår inte att han förstår. Han skriver bokens slut utan att psykologisera.
– Jag bara gestaltar det som hans närmaste har berättat för
mig. Men posttraumatisk stress kommer inte på en gång, den accelererar och dyker upp senare. I Benny Fredrikssons fall är det under de sista veckorna av hans liv som det verkligen börjar skena.
Dominant chef
Aftonbladets dåvarande kulturredaktör Åsa Linderborg har inte ställt upp för intervju för Hilton. Han framställer tidningens artiklar som igångsatta av ett slags ”visklek” med anonyma berättelser insamlade av två skådespelare som ogillade Fredrikssons sätt att leda teatern. Anonymiteten gjorde anklagelserna svåra att bemöta.
”Den siste teaterdirektören” handlar om en djupt passionerad teatermänniska men också en dominant chef. Tillsammans med medarbetarna skapade Fredriksson en publikmagnet även för dem utan kulturellt kapital. Produktionstakten var enorm, vissa beskrev det som en fabrik.
Trots erbjudanden om andra chefsjobb stannade han kvar.
Johan Hilton har dåligt samvete för att han inte trädde fram till Benny Fredrikssons försvar. Nu vill han vill återupprätta Fredriksson som yrkesperson genom boken ”Den siste teaterdirektören”.Foto: Samuel Steén/TT
– Bergtagen var ett ord som dök upp, han går in i det här berget och kommer inte därifrån, vill inte därifrån, det är en annan värld, större och roligare än den han kommer ifrån och den tjusningen har jag största respekt och förståelse inför, säger Johan Hilton.
Efter avgången kommenterade skribenterna den sista chefstiden, inte vad Fredriksson åstadkommit under 16 år, framhåller han.
Saknar motstycke
– Och det var betydande grejer. Det saknar motstycke i svensk teaterhistoria, säger Johan Hilton som har dåligt samvete för att inte heller han trädde fram till Benny Fredrikssons försvar.
– Han sade ju att han önskade att flera hade stått upp för honom offentligt, men det går inte att skuldbelägga dem som inte gjorde det, det var exceptionella tider.
