Ge mig bara Kristus – inte fler mirakelkonferenser eller lovsångsteam 

Jag har försökt tänka mig in i hur stor procent av Jesu korta verksamhetsperiod på jorden som upptogs av att bota de sjuka. Ingen kan säga att han inte var de sjukas vän! Från tidig morgon tills solen gick ner trängdes sjuka och plågade omkring honom. Och han räckte ut sina händer och förmedlade läkedom. När den lame reste sig upp och den blinde fick sin syn sa han stilla:”De gärningar jag gör vittnar om honom som sänt mig ...”

Bibeln skildrar den unga församlingens segertåg genom städer och nationer. Det är ställt över alla tvivel att en avgörande hemlighet till den snabba tillväxten var att förkunnelsen bekräftades med under och tecken. Inget talar för att helande var ett speciellt, utannonserat ämne. De ”predikade Kristus för folket”. Och Gud själv stadfäste det budskapet genom att befria och hela, till och med uppväcka från de döda. Jag tror inte att Petrus, Johannes och de övriga annonserade mirakelkonferenser, där de på förhand lovade att under skulle ske. De hade inte ens med sig ett lovsångsteam, med uppgift att sjunga en timme så att nödvändig atmosfär skapades. Och inga smäktande eftermöten med stilla, suggestiv hammondorgel i bakgrunden. De bara predikade Kristus för folket! Och Gud gjorde resten! 

Studera gärna de predikningar som återges i Apostlagärningarna. De är så härligt Jesus-centrerade. De handlar om hans korsdöd och uppståndelse. Och Gud verkade med dem! ”Ordet hade framgång och visade sin kraft ...” Överallt i vår värld där Guds rike drar skarorna till sig ser vi samma mönster. Evangelisation i den helige Andes kraft.

Min övertygelse är att Guds svar på allt vilset andligt sökande i vår tid behöver mötas med kraft. Därför är det angeläget att vi i ödmjuk bön söker den andliga utrustning Bibeln talar om. Ibland får jag en känsla av att vi som kristenhet behöver ett inre helande för att återvinna både längtan och frimodighet att närma oss dessa områden. Det har förekommit skärande övertoner och ovarsamhet som skapat rädsla och förbränd mark. Våldsamma proklamationer och högt röstläge hjälper nämligen inte om den nödvändiga kraften saknas. Och fokus ska nog inte vara sjukas helande utan människors frälsning! Under och tecken hör samman med proklamerandet av evangeliet. En nyckel för att skapa tro hos människor som aldrig förr hört detta budskap.

Då vi berör sjukdom och helande från talarstolen bör vi ha en öm och varm ton. Och vi har orsak att visa ödmjukhet. Vi lever i en värld fylld av smärta och sjukdom. Visserligen mötte jag en ivrig kristen häromdagen som skrattade lite hånfullt och sa att vi inte ens behöver be för de sjuka. ”Det är bara att kasta ut cancerdemonerna”, förklarade han triumferande. Det märkliga är att han själv varit sjukpensionär i femton år, har hörapparater i sina öron, glasögon på näsan, värkande leder samt opererats för cancer ... Hur uppfattas hans vittnesbörd?

Vi behöver hitta rätt tonläge för att kunna ingjuta hopp och tro i prövade människors hjärtan! Helig förväntan istället för krampaktig prestationsångest, som i värsta fall tillfogar ännu mera lidande om undret uteblir. Vara ärliga, ödmjuka och inkännande. Inte förneka lidandets mysterium samtidigt som vi med kraft och övertygelse förmedlar Bibelns löften om helande och trosvisst praktiserar förbön för sjuka. 

Under den gångna helgen bevittnade jag en vacker syn. Fram till sju förbönsstationer i den stora, vackra Equmeniakyrkan vandrade unga och gamla. Det var en så innerlig och ljuvlig atmosfär. Förbönen ville aldrig ta slut. Sjuka människor blev smorda med olja. Jag fick också vittnesbörd om konkreta bönesvar. Guds helande kraft var där!