Överväg Andreas Nielsen och återuppliva väckelsearvet

Filadelfiaförsamlingen i Stockholm har en unik historia. Jag hade själv förmånen att vara medlem under några år på 1970-talet. Ett minne som står ut för mig är när jag 1974 medverkade från plattformen och informerade om Jesusfestivalen. Pastor Elon Svanell introducerade mig med orden: ”Nu ska vi lyssna till en av våra ungdomar.”

Församlingen grundades 1911 som Stockholms åttonde baptistförsamling, och en ung baptistpastor vid namn Lewi Pethrus blev dess första föreståndare. Under Pethrus ledning växte församlingen snabbt. När kyrkan vid Rörstrand invigdes 1930, med plats för 3 500 personer, var den ständigt fullsatt. Medlemsantalet hade på några årtionden ökat från 50 till 5 000. Trots att Rörstrandskyrkan var en stor satsning var Filadelfia samtidigt en regional församling med verksamhet på ett fyrtiotal platser runtom i Stockholm. Ett antal pingstkapell byggdes i olika förorter. Det var en expansiv tid. 

Lewi Pethrus förblev församlingens föreståndare fram till 1958, och under hans tid utvecklades Filadelfia till ett centrum för den växande pingströrelsen.

Pethrus hade en närmast unik förmåga att samla skickliga medarbetare kring sig. Sven Lidman, verksam i församlingen under 1930- och 40-talen, var en av Sveriges främsta författare och predikanter, och kyrkan var alltid fullsatt när han predikade. Einar Ekberg, församlingens sång­solist, blev en välkänd röst i hela landet. 

Efter Pethrus följde Willis Säwe som föreståndare, därefter Karl-Erik Heinerborg, Ove Linde­skär och Sten-Gunnar Hedin. När Hedin lämnade sin tjänst 2006 för att fokusera på sitt uppdrag som samfundsledare för Pingst, blev det en stor sensation att man valde Niklas Piensoho, en relativt ung missionspastor, som hans efterträdare.

Vi som långsiktigt analyserar frikyrkoutvecklingen i Stockholm noterar att Filadelfia har omstrukturerats och förändrats radikalt under Piensohos föreståndarskap. Församlingen har förlorat sin ledande position inom pingströrelsen och har utvecklats till att bli en mer allmän frikyrka. Detta har mött både uppskattning och kritik bland pingstvänner, både inom och utom församlingen. Nedmonteringen av det som en gång var Filadelfia som en stor regional kyrka har intensifierats under de senaste åren. Där församlingen tidigare bestod av cirka 25 olika enheter, är det idag endast fyra kvar, och verksamheten har alltmer koncentrerats till den svenskspråkiga delen i Filadelfiakyrkan.

Under de senaste 20 åren har antalet pingstförsamlingar i Stockholm ökat markant och Filadelfia har förlorat sin särställning, även i huvudstaden. Den pingstförsamling som nu samlar flest gudstjänstbesökare en vanlig söndag i Stockholm är Hillsong. Även We are one Church – tidigare Södermalmskyrkan – fyller sin kyrka flera gånger i veckan. Filadelfia hamnar idag kanske på fjärde eller femte plats vad gäller antalet gudstjänstfirare i Storstockholm. Samtidigt har församlingar i förorterna, som till exempel Botkyrka pingstförsamling, växt och samlar upp till 500 personer en vanlig söndag.

För att ge en nyanserad bild vill jag framhålla att Niklas Piensoho är en utmärkt predikant och förkunnare. Tack vare Youtube och andra sociala medier når Filadelfias gudstjänster ut till en bred publik. 

Sammanfattningsvis kan man säga att församlingen under de senaste decennierna har förändrats från att vara en typisk pingstkyrka till en mer allmän frikyrka. Kanske var detta också tanken när man rekryterade Pien­soho för nästan 20 år sedan. Debatten om hans förkunnelse i samlevnadsfrågor visar också på att församlingen har rört sig i en mer allmänfrikyrklig riktning.

Frågan som nu ställs är vem som ska ta över föreståndarskapet efter Niklas Piensoho. Den avgörande frågan är vilken inriktning församlingen vill ha framöver. 

Om församlingen önskar närma sig Pingströrelsen igen, vore det naturligt att välja en föreståndare med en bred förankring inom Pingst. Om man däremot vill fortsätta på den väg som Pien­soho stakat ut, med en lågtröskel-evangelikal profil, skulle en rekrytering från Equmeniakyrkan kunna vara ett alternativ. 

Ett tredje alternativ är att fördjupa samarbetet med övriga pingstförsamlingar i Stockholm, kanske till och med i form av ett samgående. Att Hillsong skulle flytta in hos Filadelfia vore en intressant tanke i ett sådant scenario, kanske med en modell av delat ledarskap där Andreas Nielsen ansvarar för Hillsong-delen och en nyrekryterad pastor för Filadelfias äldre del.

Oavsett vilken väg församlingen väljer anser jag att det är viktigt att återknyta till Filadelfias ursprungliga källor – en församling med fokus på Andens verk och en tydlig bibeltro, som varit central i dess teologi och förkunnelse under många år. Dess starka sociala engagemang har präglat församlingen från början. 

Den starkaste väckelsen upplevde församlingen under 1920- och 30-talen, även om förnyelserörelsen på 1950-talet bidrog till en vitalisering. Att återuppliva väckelsearvet i församlingslivet kan vara det viktigaste uppdraget för en ny föreståndare i Filadelfia.