Bär vår förkunnelse 
god frukt?

Hur ska vi förhålla oss till våra homosexuella bröder och systrar? Frågeställningen har för mig som predikant blivit en hjärte- och samvetsfråga.

Jag är nämligen en gammal man nu och vet att jag snart ska möta min Skapare. Då ska jag stå till svars för hur jag har levt mitt liv, men också för vad jag har förkunnat. Jesus menar ju att all förkunnelse måste prövas med frågan: ”Bär den god eller dålig frukt?”

1. Har det blivit en god frukt när vi kallar vår inställning till homosexualitet för ”den mest avgörande teologiska frågan” eller ”vattendelaren”? Har vi inte då tappat bort kärnan i evangeliet som är kärlek?

2. Är det en god frukt när människor vänder den kristna tron ryggen på grund av vår ståndpunkt i homosexfrågan? Tyvärr har jag på nära håll sett hur sökande människor lämnat våra kyrkor på grund av vår rigida hållning i den frågan. 

3. Kan vi säga att den ”klassiska synen” på våra homosexuella vänner gett god frukt genom kyrkans historia? Under 1500- och 1600- talen, när kyrkan fick stort inflytande över lagstiftelsen i Sverige, blev homosexualitet ett brott som straffades med döden. 

Så sent som 1945 avkriminaliserades homosexualitet. Tyvärr var det inte kyrkans män som påskyndade den processen. Tvärtom uttryckte biskoparna sin oro för beslutet.

4. Är det en god undervisning att det enda vi kan rekommendera våra homosexuella trossyskon är en livslång sexuell avhållsamhet? 

Visst finns det kristna som känt det som sin kallelse att likt Jesus och Paulus leva i celibat. De är värda respekt och beundran. Men merparten av oss upplever inte att vi fått den ”nådegåvan”. Att då låsa in hela sitt driftsliv utan att kanalisera det in i ett sunt och kärleksfullt parförhållande kan få förödande konsekvenser. Skandalerna inom katolska kyrkan talar sitt smärtsamma språk. Är då inte Paulus kloka råd tillämpligt för oss alla oavsett könsidentitet: ”Det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå” (1 Korintierbrevet 7:9).

Den norske pingstvännen och professorn i teologi, Terje Hegertun, har ägnat mycket tid åt att grundligt forska i de här frågorna. Hans slutsats är att de bibeltexter som fördömer homosexuell utlevelse inte riktar sig mot varma kristna som önskar att leva i ett trofast samliv. När ord som ”orenhet”, ”brinnande begär” och ”otukt” nämns i Bibeln, talar det om andra former för homosexualitet än vad våra kristna vänner känner igen sig i, eller längtar efter.

I stället visar Hegertun att genom hela Bibeln löper en bärande etisk samlevnadsprofil. Den fördömer oansvarigt sex och promiskuitet – det gäller både hetero- och homosexuella utlevelser. I stället lyfter den fram det trofasta och förpliktande samlivet präglat av omsorg och värdighet. 

Det livet, menar Hegertun, borde stå öppet för alla, oavsett kön och sexuell läggning. Är inte detta det goda budskapet för vår tid? Att vi alla är inbjudna till ett Jesusliv i kärlek, ansvar och trohet. 

5. Anser vi det vara en god frukt när vår förkunnelse har lett till att Jesustroende med en homosexuell läggning hamnar i fördömelse, depression – till och med övervägt självmord som den slutliga lösningen?

I somras berättade Niklas Piensoho på Hönökonferensen att han känner cirka trettio troende homosexuella vänner. Några av dem har han, smärtsamt nog, fått vara med om att begrava. Orsaken har varit att de inte orkat leva längre på grund av att de känt sig så fullständigt fördömda. Vid kistan ställer han frågan: ”Jesus, var det så här du menade? Skulle vår förkunnelse leda ända hit?”

Nu önskar jag att du som läser dessa rader stannar upp. Låt dessa frågor också få bränna in i din själ.

Själv vågar jag inte stå inför Livets Herre med vetskap om att min förkunnelse har släckt liv i stället för att gett liv. Eller att min tystnad i detta ämne har förlängt lidandet för mina homosexuella bröder och systrar.