Pingstpastorn
och prästen – vilket radarpar
Helmner direkt. I västerbottniska Bjurholm blomstrar gemenskapen mellan församlingarna, där ödmjuka ledare samverkar för att sprida värme och tro. Ingemar Helmner lyfter fram deras arbete som en stark påminnelse om kraften i enhet och andligt ledarskap.
Det var så inspirerande att åter igen besöka Bjurholm i Västerbotten. Här är det naturligt för de olika församlingarna att samverka. Gemenskapen känns äkta och varm.
Då jag klev in i EFS trevliga kyrka på fredagskvällen blev jag glatt överraskad. Vaktmästarna bar stolar för att försöka ge alla en chans att sitta, och sorlet i den fyllda lokalen var inte störande. Det vittnade om glädjen bröder och systrar kände när de såg varandra! Här var det öppet att sjunga och predika. På lördagen hade vi bibelfrukost i samma lokal. Kvällen var förlagd till Pingstkyrkan. Stor ekumenisk sångkör. Duktiga musiker. Sång som gjorde att taket höll på att lyfta. Sedan stilla lovsång medan vägen öppnades till förbön. På söndagen hölls en högtidsgudstjänst i Svenska kyrkan. Också där en så fin känsla av frihet, värme och öppenhet.
En samlande kraft i denna bygd är, utan tvekan, Svenska kyrkans församlingsherde. Han är ödmjuk och lågmäld. Samtidigt frimodig och tydlig. Verkligt bibeltroende och Jesuscentrerad. Han följde upp min predikan med en inbjudan till personlig överlåtelse och förbön. Först av allt pekade han mot den stora altarrunden och gav tillfälle för dem som ville gå fram och böja sina knän. Och så ordnade han två bönestationer där förebedjare från de olika kyrkorna stod för att praktisera handpåläggning och förbön. Själv tog han fram en oljeflaska och erbjöd sig att smörja dem med olja som kämpade med olika slags sjukdom. Kantorn spelade mjukt några älskade psalmer medan människor satte sin längtan i rörelse mot dessa olika böneplatser. En vacker syn. Men, mera än så! En doft av helighet. En ljuvlig atmosfär. Förnimmelsen av att Guds händer var utsträckta över oss.
Den nämnde prästen läste teologi på Johannelund – EFS gamla, välmeriterade bibelskola. Han berättade för mig under bilfärden till Umeå flygplats om hur han fick starta sin förkunnargärning på dessa breddgrader. Han var avlönad predikant med uppdrag att betjäna nitton små missionsföreningar i olika byar. Det innebar möten varje kväll och minst tre samlingar på söndagarna. Han kallades predikant – och det var just det han var! Inte verksamhetsledare, personalchef, ordförande, organisatör. Varje bönehus hade sina ledare som skötte det praktiska. Predikantens uppgift var att ägna sig åt Ordets tjänst. Jag märker att han minns denna tid som ljus och meningsfull. Sedan hade han tjänster i två större städer innan utmaningen kom att bli församlingspräst i Bjurholm.
Så innerligt han bad före våra samlingar. Och då jag satt mig ned efter predikan i Pingstkyrkan lade han sin hand på min axel och välsignade mig med en viskande bön som nådde djupt in i mitt hjärta. En ödmjuk och enkel Herrens tjänare, bärare av ett stort kapital: folkets förtroende och kärlek. Utan stora åthävor och höga rop – en samlande kraft i den kristna gemenskapen.
Pingstpastorn är också värd respekt. Han har varit trogen sin uppgift på denna ort i över fyrtio år. Samtidigt har han arbetat som läkare, kirurg och klinikchef i både Lycksele och Umeå. Långa resor dag efter dag. ”Det är bakom ratten jag har min stilla bönetid tillsammans med Gud”, säger han med ett leende. Generöst har han oavlönat offrat all fritid till församlingen. Och arbetet har burit god frukt. Här har många fått sitt liv förvandlat! Och trots att ungdomarna flyttar då de kommit upp i gymnasieåldern fortsätter församlingen att vara livskraftig. De har nya, fina lokaler, och samlar mycket folk till sina gudstjänster. Deras verksamhet är utåtriktad och når långt utanför kyrkväggarna.
Prästen och pingstpastorn – vilket radarpar! Vilken tillgång! Jag önskar dem styrka, kraft och mod. De är goda exempel på ledare som utövar gott inflytande och bygger förtroende bland människorna.