”Fri från frikyrkan” samlade hundratals för samtal om maktmissbruk och dekonstruktion

– Jag har arrangerat många evenemang genom åren, men det här var ovanligt. Vi trodde på sin höjd att vi skulle få 100 deltagare, men anmälningarna fortsatte att strömma in, och till slut var vi över 850 personer, säger Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid EHS och en av arrangörerna.

Halldorf inledde eftermiddagen med att beskriva symposiet som ett ”högre seminarium” – en undervisningsform som ofta arrangeras på Enskilda Högskolan, vanligtvis med 10 till 15 deltagare i ett klassrum. Det är öppna tillställningar men att så många skulle delta denna gång hade arrangörerna aldrig kunnat föreställa sig.

Andliga trauman genom historien

Han fortsatte med att ge en historisk inramning till temat och belyste hur andliga trauman har varit en del av väckelsekristendomens historia. Ett exempel Halldorf tog upp var ”The Great Awakening”, väckelsen under 1700-talet i England och de nordamerikanska kolonierna som leddes av predikanten Jonathan Edwards. Halldorf berättade om Edwards kusin, Joseph Hawley, som efter att ha hört en ovanligt sträng predikan av Edwards valde att avsluta sitt liv.

– Redan då väcktes frågan: Vad är sant om starka andliga ledare i väckelsekristendomen? Finns det enbart olycksfall i arbetet, eller rymmer väckelsetraditionen både befrielse och trauma? Det är inte antingen eller, utan både positiva och negativa mönster existerar samtidigt, förklarade Halldorf.

Han beskrev hur betoningen på moral och omvändelse har lyft människor ur missbruk och svåra livssituationer, men att samma moraliska krav kan skapa en destruktiv självkontroll och rädsla hos församlingsmedlemmar.

– Andens tilltal är befriande och jämlikt, men det kan också användas för att manipulera och kontrollera. Det är detta dubbla som vi behöver lära oss att förstå och arbeta med.

Författare delade personliga erfarenheter

Bland talarna fanns författarna Mia Fernando och Sofie Twal Hedman, som i sin bok Även den minsta fanatiker behöver sova ibland beskriver sin uppväxt i Stockholm Karisma Center, en pingstförsamling som kollapsade under skandaler. De beskrev hur deras liv i församlingen präglades av osund perfektionism och andlig och moralisk kontroll.

– Vi tog alltid ledarnas ord bokstavligt och kämpade för att vara de bästa kristna vi kunde, men det ledde till att vi tappade bort oss själva. Demokratin inom församlingen var en illusion och kritik tilläts inte, berättade Sofie Twal Hedman.

– Allt var andligt kodat och språket i församlingen präglades av strid och krig. Pastorerna stod emellan församlingen och djävulens attacker på Karisma. Pastorerna blev trötta av denna kamp. Därför behövde de personliga assistenter och hjälp med sådant som att klippa gräset, städa och barnvakter. Allt skulle göras med excellence.

Mia Fernando fyllde i:

– Jag tror vi måste vara medvetna om att ord spelar roll, och hur de tas emot.

Fernando betonade predikantens makt och ansvar i det som sägs. De delade utdrag ur sina dagböcker från tiden. 

– Vad predikanterna sa i Karisma tog vi till oss som absoluta sanningar. Vi var unga och de hade en enorm makt över hur vi såg på oss själva, vår kropp, på Gud och på världen. Därför är det viktigt att predikanter reflekterar över vad de faktiskt säger och vilka konsekvenser deras ord kan få.

Tron skapade osäkerhet

David Eklind Kloo, som i boken Den väg är bred skildrar sin resa från en frikyrklig tro och uppväxt till en tro inom Svenska kyrkan, delade sina reflektioner om frikyrkans påverkan på hans liv.

– Jag trodde att Gud älskade mig med oändlig kärlek, men att jag måste ta emot Guds utsträckta hand och ge upp det som är mitt eget. Jag var rädd att jag inte tog hans hand. Det gjorde att jag levde i ständig rädsla för att inte vara tillräckligt överlåten. Jag oroade mig över att jag inte hade valt rätt eller valt Gud tillräckligt mycket, berättade Eklind Kloo.

Han förklarade hur tron, istället för att ge trygghet ofta skapade en gnagande osäkerhet.

– Jag minns att jag tänkte att jordisk lycka betyder ingenting i jämförelse med himmelsk. Nuet förbleknade i evighetens perspektiv, och det påverkade allt jag gjorde. Jag kände en konstant press att vittna om Jesus, också under tiden när jag gjorde saker jag älskade, som att spela fotboll eller musik.

Eklind Kloo lyfte fram hur denna rädsla och kontroll var knuten till trosföreställningar han hade fått som barn och ungdom.

– Gud älskar oss mer än någon annan kan, men om vi inte tar emot hans utsträckta hand kommer vi förloras för alltid. Jag förhöll mig till Gud som ett barn förhåller sig till en otrygg anknytningsperson. Detta framhölls också som ett ideal, att ständigt vilja ha och behöva mer av Gud. Men vad händer med en människa som aldrig känner att den är trygg? frågade han retoriskt.

Hans möte med den väckelsekristna traditionen blev, som han sa, en toxisk blandning när hans personlighet mötte den teologin.

”Kyrkor måste ställas till svars”

– Predikanterna förstod inte hur deras ord kunde påverka mig som tog allt bokstavligt. Det blev problematiskt. Tänk om någon verkligen hör vad de säger – och läser Bibeln som att varje bokstav är direkt från Guds mun? Vad skulle sådana människor då behöva höra? Och vad kan en människa tro, utan att bli rädd för livet?Det var frågor jag började brottas med. 

Eklind Kloo beskrev sin process av att lämna den sortens frikyrkliga tro han växt upp med som att kliva upp ur en källare. 

– Äntligen fick jag gå upp i det som var viktigt för mig. Jag kunde möta människor utan en agenda om att frälsa dem. Jag fick spela fotboll och hänge mig åt musiken. Det var först då min värld förtrollades och jag insåg livets storslagenhet. Min tidigare världsbild hade varit logisk och konsekvent, men samtidigt helt avförtrollad.

Han avslutade med att lyfta vikten av att kyrkor tar ansvar för sina ledare och teologier.

– Kristna ledare och kyrkor måste ställas till svars och skapa kontrollinstanser som minimerar risken för maktmissbruk. Och när problemet ligger i själva trosföreställningarna, då är det teologin som måste förändras.

Perspektiv från forskare och teologer

Bland de medverkande fanns även Espen Gilsvik, norsk religionsforskare och förutvarande ledare för Ny Generation i Norge, och Pehr Granqvist, professor i anknytningsteori vid Stockholms universitet. De fördjupade diskussionen om hur trosuppfattningar och gemenskap påverkar människor.

Gilsvik lyfte behovet av att skapa ett språk och begrepp för att beskriva fenomenet dekonstruktion av tron.

– Vi saknar ofta språk för att beskriva dessa mellantillstånd – mellan att vara ”härligt frälst” å ena sidan, och att ha lämnat tron helt, å den andra. Detta spektrum måste erkännas om vi ska förstå de här processerna, sa Gilsvik.

Granqvist förklarade hur anknytningsteori kan ge insikter i människors gudsrelationer.

– En trygg gudsrelation kan vara som en trygg anknytningsperson: någon som stöttar och inspirerar oss att möta världen. Men om relationen präglas av rädsla och krav kan den bli destruktiv, sa han.

Upprop till frikyrkan

Joel Halldorf betonade vikten av självreflektion inom kyrkorna för att motverka återkommande problem med makt i kristna miljöer.

– Frågan om andliga trauman och maktmissbruk är inte begränsad till viss kyrka eller samfund. Det finns inbyggda spänningar i relationen mellan väckelseteologi och maktstrukturer som måste bearbetas, sa Halldorf.

Magnus Sternegård, en annan av paneldeltagarna, lyfte utmaningar i frikyrkliga miljöer kring ledarskap, ansvar och teologi.

– I kongregationalistiska församlingar lämnas pastorer och unga ledare ofta ensamma med svåra lärofrågor. Vi behöver stödjande strukturer och en dialogkultur där ungdomar får pröva sin tro utan att känna sig ifrågasatta. Vi måste också skapa kontrollmekanismer som inte kväver det andliga livet men som förhindrar maktmissbruk, sa Sternegård.

Han betonade att församlingar behöver arbeta aktivt med teologi och pedagogik för att stötta unga människor i deras trosresa och på så sätt skydda dem från att hamna i destruktiva miljöer.

Ökat behov av lyssnande

Maria Ledstam kopplade dagens diskussioner till Dietrich Bonhoeffers tankar om vikten av lyssnande för att undvika att människor lämnar församlingar och tron.

– Att lyssna på andra är inte bara en moralisk handling utan ett sätt att visa att varje människa har ett egenvärde, oavsett vilken syn de har på Gud, säger Ledstam.

Hon betonade betydelsen av att skapa miljöer där svåra samtal kan föras utan rädsla för repressalier och där människor uppmuntras att dela sina erfarenheter.

En bra början

Symposiet i Immanuelskyrkan avslutades med en tydlig uppmaning till kyrkor att bli bättre på att ta till sig och begrunda berättelser från de som lämnat. Espen Gilsvik sammanfattade dagen med en vision om en kyrka där dekonstruktion och rekonstruktion av tron inte bara tillåts utan är en del av kyrkans inre liv.

– Att våga ompröva sin tro kan vara en andlig pilgrimsfärd snarare än en flykt. Kyrkan måste bli en plats där denna resa kan ske inom gemenskapens trygghet, avslutade Gilsvik.

Joel Halldorf tackade de medverkande till spontana applåder.

– Idag var en bra början, sa Halldorf. Det finns mycket vi som kyrkor kan lära genom att lyssna till dem som lämnat oss, men det kräver mod och vilja att förändras.