Vad är attraktivt 
i en kristen tro?

Vårt språk eller de bilder vi bär med oss kan öppna eller stänga till för evangeliet och berättelserna om vägen fram till tro och tillit. Åtminstone verkar många tveka inför en del förutfattade meningar eller ord som skapar stor tveksamhet. Inte sällan hör jag: ”Är detta verkligen för mig?”

Det blir svårt att orientera sig i ett landskap med kristna förtecken. Vem passar in?

Mångfalden på vägen till Guds gemenskap är både fascinerande och kräver en viss generositet.

Britta Hermansson, pastor i Equmeniakyrkan

Men med det sagt, så finns det alltid något mer än aldrig så många bilder som kan hejda vägen vidare. Människans längtan efter något eller någon större än sig själv, det existentiella som alla berörs av vid olika tillfällen i livet och trevar efter ord för. Det går inte alltid att hitta ett språk tillräckligt generöst, vackert eller hållbart för de Gudsmöten som är utanför vår kontroll. Och så ska det nog vara. Allt går inte att förklara, placera i tydliga ramar och fånga in. Gud är alltid större. Alltid. 

Den som längtar efter ett möte med levande Gud har redan en riktning för sitt sökande och någonstans utefter livets väg finns möjliga mötesplatser. Längtan är oslagbar och blir efter en tid förlåtande gentemot tarvliga försök att vägleda den som är på väg. Lita på Guds välsignelse och ledning.

När Jesus beskriver Guds omsorg och längtan efter oss, använder han här ett bildspråk som attraherar många, men inte alla. Hos oss finns olika mottaglighet när Gudsbilderna målas upp som en möjlig väg att dras in emot livet i Guds närhet.

I dagens text kan vi läsa om två för mig, helt olika uttryck. De ger öppningar men kan också stänga till. Det är viktigt att komma ihåg att inte alla ger samma respons. Mångfalden på vägen till Guds gemenskap är både fascinerande och kräver en viss generositet. Det kan utmana en del.

”Hur ofta har jag inte velat samla er som hönan sina kycklingar under vingarna.” Här är det första som kan vara en oerhört innerlig och ömsint bild av den Gud som längtar efter gemenskapen med sina ”kycklingar”, sina barn. Vad händer i dig när du tänker på den här bilden av Gud? Det blir en av dina Gudsbilder. 

Kanske någon lever med en stor besvikelse över avsaknaden av en förälder som skyddar och ger den värme man längtat efter. Bilden kan väcka ett behov av att äntligen få ta emot den kärleken i sitt liv. Eller så blir det kvävande. Inget man känner igen eller vill in under. För varmt, instängt, utan frihet och luft. För den ena är det att hitta hem under Guds beskydd. För en annan att förlora sin frihet och alldeles för mycket bilden av att aldrig växa upp, mogna och ta ansvar för det som är livet här och nu. 

Den andra gudsbilden som kommer fram här är en helt annan. Det övergivna huset. ”Nu får ni själva ta hand om ert övergivna hus.”

Jag tror att det skulle locka många praktiska människor som verkligen vill kavla upp ärmarna och göra lite nytta. Alla som lägger timmar på att ta ansvar för bönhus och kapell. Ingen vill äga ett övergivet hus, som ingen ser till. Det är smärtsamt att se sådana ödegårdar. Inget ljus, liv eller omsorg. Bara ett sakta förfall.

Att arbeta för Guds rike och ta ansvar är att inte överge ett ödehus. 

Det är bildspråk för vägen till frälsning. Här kommer det sorgliga konstaterandet: ”Ni ville inte, nu får ni själva ta hand om …”

Omsorgen och tveksamheten över att det inte appellerar till min längtan finns i denna text. En längtan att få bli omhändertagen och ta emot kärlek som ett barn som kryper nära förälderns hjärta, för den som aldrig fått uppleva det. Men också en kallelse att tillsammans med Herren själv och hans medarbetare få tända upp, skapa värme, ge sin kunskap till bygget av ett hus som är inbjudande för mig själv och många fler.

Vi lever i en trasig värld och behoven är oändliga. Vilken Gudsbild drar dig närmare och vad får dig att tveka?