Tillsammans mot kaosmakterna

En månad har gått sedan Trump installerades som USA:s 47:e president. Markerar detta en ny fas i vår moderna historia? En del talar för det. Sedan andra världskrigets slut har vi haft en stark tilltro till framsteget. Vi har drömt om en fredligare värld grundad på mänskliga rättigheter, en värld där länder sluter avtal med varandra istället för att militärt intervenera. Vi har trott på demokratin som en urkraft, en rörelse som kommer förändra hela världen när väl befolkningar och makthavare fått smak på den.

Den drömmen verkar ha gått i spillror.

Kvar är en annan värld. En värld där nygamla åsikter väcks, där muras byggs, rättigheter inskränks och den starke tar sig rätten att köra över den svage. Där stormakterna rustar för att annektera ny mark oavsett det är Taiwan, Grönland, Ukraina eller Gaza. En värld där klimatavtal ignoreras och bistånd avskaffas. 

Häromdagen sammanfattade Björn Wiman, kulturchef på DN, detta nya tillstånd med en vers från Första Moseboken: ”Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld”. Ja, vad annat kan man säga?

Men. När det är som allra mörkast kanske vi ändå ska påminna oss om något väsentligt: vi har varit här förut. Våld, oro och osäkerhet är normaltillståndet i mänsklighetens historia. Skördar som svämmas över ena året för att torka ut året därpå. Bränder som rasar, stormar som förstör, sjukdomar som utplånar och hotande fientliga stammar med skarpa stridsyxor. I alla tider har mammor och pappor legat vakna på nätterna och oroat sig över vad det ska bli av barnen.

Det smärtsamma för just oss är att vi i snart ett sekel levt med föreställningen om att detta osäkra och otrygga liv hörde till det förgångna. Att mänskligheten skulle ha nått en högre nivå. Tyvärr hade vi fel. Antagligen är vi av samma skrot och korn som vi alltid varit. (Med undantaget att vi aldrig tidigare haft en så hög kapacitet att ta kål på oss själva.)

Vad ska vi då göra, lägga oss ner och dö? Nej! Det är nu livet börjar. Det är nu vi behöver lämna vår slummer, våra dåsiga skärmliv, vår apati och resignation. Det är nu vi måste rulla upp ärmarna och agera. För ju tätare mörkret sluter sig, desto fler hoppfulla rörelser är också att vänta, var så säker. 

Se på 1800-talet. Sverige var ett land i armod med en befolkning som höll på att supa ihjäl. Men eländet ledde till att människor vaknade och organiserade sig. Frikyrko­rörelsen uppstod, predikade omvändelse och bättring, byggde samhällsinstitutioner och lade en grund för Sveriges demokratiska utveckling. Samma mirakel kan ske idag.

Och då kanske vi måste släppa den där krampaktiga idén om att allting ska sluta väl. Det kanske det inte gör. Korallreven kanske aldrig kommer tillbaka, ett kärnvapenkrig kanske utplånar allt liv. Och det kan vi som enskilda små människor aldrig göra något åt. Gläd dig istället över att du får finnas i sammanhang som arbetar för att göra mörkret motstånd. 

Församlingen är en sådan rörelse med oändlig potential. Familjen en annan. Röda korset-kretsen, fotbollslaget, nattvandrarna, fältbiologerna – överallt finns rörelser som skapar hopp. Gläd dig också över att Kristus har vunnit seger över döden, att det kommer en tid då alla tårar ska torkas. Hämta kraft ur det hoppet. Och gläd dig över att ett liv i kampen för det goda kommer att präglas av så mycket mod, meningsfullhet, äventyr, glädje och kamp. Livet när det är som bäst. Du är inbjuden med. Nu står vi gemensamt upp emot kaosmakterna.