Netflix-serien alla pratar om: för att den träffar exakt där det gör som mest ont

En 13-årig brittisk pojke är misstänkt för mordet på en jämnårig flicka. Det är premissen för Adolescence, vårens mest omtalade teveserie. Det börjar i en gastkramande polisräd där den unge Jamie arresteras i sitt pojkrum, för att sedan kastas in i ett hjärtskärande rättsdrama.

Adolescence är en storslagen triumf i filmkonst. Varje avsnitt är filmat i en obruten tagning, och som åskådare blir man en fluga på väggen, ovanligt nära händelseförloppet. Serien är dock inte bara en teknisk bedrift – den har också uppmärksammats för sin angelägna tematik. Under seriens gång uppdagas att den till synes oskyldige Jamie dragits in i ett skadligt nät av kvinnofientligt tankegods på internet.

Maskulinitet på nätet

En av manusförfattarna har uttryckt en önskan om att serien skulle visas i både skolor och det brittiska parlamentet – för att belysa de problem som ryms i det kulturella Venndiagram där samtidens unga män växer upp. Huruvida Adolescence blir kurslitteratur i kampen mot radikalisering av unga pojkar återstår att se, men serien har onekligen blåst liv i debatten om maskulinitet och internets påverkan – både på de brittiska öarna och på svenska kultursidor. Medan Adolescence hyllats som ett angeläget inlägg i samtidsdebatten menar vissa att den snarare speglar en överdriven moralpanik kring nätets maskulinitetsgurus och en generation pojkar som redan känner sig övergivna. ”Är det verkligen unga medelklassbarn som utgör den stora samhällsfaran idag?” frågar kritikerna retoriskt.

Det oskyldiga pojkrummet som symbol

Adolescence betyder ungefär ”ungdomstid” och som titel gör den ett stort anspråk. Det här är inte bara en berättelse om en enskild pojke, inte en isolerad incident. Det är ett försök att skildra vad det innebär att vara ung idag. Förståelsen av ungdomstiden måste ske i ljuset av att internet möjliggör en decentraliserad existens. Unga är inte längre platsbundna – och vuxenvärlden har allt svårare att se var de egentligen befinner sig.

I seriens emotionella klimax sitter Jamies föräldrar i sitt sovrum och försöker lägga de sista bitarna i livets sönderslagna pussel. Jamie var ju alltid på sitt rum. ”Vilken skada kunde han göra där inne?” frågar pappan förtvivlat. Jamies pojkrum blir därmed en studie i kontraster. En fondvägg med rymdtapet, en säng med en nallebjörn – ett oskuldens Eden. Men precis som i Bibelns lustgård har mörkret smugit sig in. En internetuppkoppling gör rummets fyra väggar genomsläppliga.

Världsbild formad av algoritmer

Jag minns min egen ungdomstid, hur jag på nära håll såg hur internet förändrade min omgivning. När jag började sjuan hade jag ännu inte fått en smartphone, men i korridorerna bytte mina klasskompisar redan pornografiska och våldsamma videoklipp med varandra som om de vore samlarkort eller bokmärken från en svunnen tid. Under en lunch satt några vänner vid bordet bredvid och skrattade åt ett klipp från en mellanöstlig krigszon – ett innehåll så vulgärt att det knappt går att nämna. Skratt utan glädje i ögonen – kanske ett försvar mot grupptryckets tyranni.

Våldet i Adolescence känns långt borta, men den radikaliseringsprocess som internet möjliggör är närmare än många tror. I dagens splittrade medielandskap är det svårt att tala om en enhetlig ungdomskultur. Men på flera hörn av nätet frodas ett reaktionärt ekosystem, redo att fånga upp den som närmar sig. Träning och maskulin fysik blandas med västerländsk överlägsenhet, främlingsfientlighet och antisemitism. Förpackat i popkulturella referenser, kryptovalutor, eurotechno och ett tjockt lager ironi sipprar det ut genom sociala medier till unga, formbara pojkar. De behöver aldrig gå på en politisk demonstration – deras världsbild formas av algoritmer och memes.

Radikalisering i realtid

För några år sedan kom en ung kille till min kyrkas ungdomsgrupp. Han var tystlåten, och trots inbjudningar till kyrkfika och middagar hittade han aldrig riktigt in i gemenskapen. För några månader sedan upptäckte jag att han gillat klipp med främlingsfientliga budskap på Instagram. Radikaliseringen gick att följa i realtid. Först träning. Sedan västerländska värderingar. Därefter skämt om ”Vril” och ”Agartha” – idéerna om hemliga, underjordiska civilisationer, som i början av 1900-talet togs upp av högerextrema rörelser och i dag lever vidare som skruvade skämt och konspirationer i nätets memekultur. Till slut videor som med en blinkning påstår att det ”bara” var tvåhundratusen judar som dog i Förintelsen. Ironi är internets modersmål, och den oinvigde förstår inte att de blinkande, högljudda videoklippen bär på rasistiska ideologier. Vad som är allvar och vad som är gränslös lek är svårt att avgöra. Men över tid riskerar det att nöta ner trösklarna hos en främst manlig tonårspublik.

Adolescence är fiktion, men berättar något verkligt om vår tid. I Jamie ser vi konturerna av en hel generation som växer upp i rum utan väggar. Att vara ung idag är att navigera ett digitalt, decentraliserat landskap. Och när man kan vara överallt samtidigt, är det lätt att gå vilse