Långsamhetens gåva – därför måste inte allt bli klart direkt

Att ha kreativa projekt som ligger och väntar på att jag ska ta tag i dem ger mig energi. Det kan vara allt från trädgårdsarbete till att klistra in fotografier och göra album fyllda med minnen. Mitt arbetsrum hemma är fullt av papper i vackra färger, böcker och handarbetsprojekt.

Just nu ligger ett antal garndockor i en hög och väntar. Det var nämligen så att jag besökte en secondhandbutik, och där låg en förpackning med ett vansinnigt stort korsstygnsbroderi. Jag såg på motivet, och jag har lockats av det länge, sedan jag var tonåring. Det är ett sådant där broderi som kostar en stor summa pengar att köpa och är så gigantiskt att jag inte har en aning om vad jag ska göra med det om det blir klart, men det lockar. Där är de vackra båtarna och små husen som liksom väntar på att broderas fram. För nittionio kronor slog jag till, och väl hemma inser jag att det fattas både det ena och det andra i fråga om material.

När jag var hos svärmor för några veckor sedan fick jag hämta de så kallade DMC-garnerna i hennes förråd, och nu behövs bara själva tyget som jag ska brodera på. Alltså får handarbetet vänta tills det är ordnat, och till dess ligger garnerna på skrivbordet och lockar.

Att våga låta saker ta tid är en nyttig övning. Till mitt broderi behövde jag, när jag köpt ett återbruksbroderi, komplettera det från fler håll.

Detta skulle vi kunna använda som en liknelse. Bibeln ger oss det vi kan kalla en bild för livet. En bild som är målad i vackra färger och som vi kan längta efter att se färdigställd eller åtminstone se mer av än vi ser för tillfället. Den längtan blir synlig på flera sätt, till exempel varje gång vi ber bönen Vår Fader. Då ber vi: ”Låt ditt rike komma.” Det innebär att vi bland annat ber: ”Gud, låt mer av ditt goda rike bryta igenom i vår tid.”

Guds rike är som en blandning av både det vi redan ser och det vi längtar efter att få se ännu mer av. Det är något vi redan nu är en del av och som vi samtidigt en dag ska få del av i ännu större mått.

Det Bibeln beskriver, som handlar om vårt liv i gemenskap med Gud, är på ett sätt något som inte blir fullt synligt i denna tid. Färdigt kan det bli i den meningen att jag är ett Guds barn, och det är gott så, men samtidigt ger livet med Jesus mersmak. En mersmak som kan hålla i sig tills jag går ur denna tid. Jesus inbjuder oss till det jag skulle vilja kalla en livsresa. På den resan är det inte bara Gud och jag, utan en hel värld är involverad. Det är samhället jag lever i, församlingen, arbetet, familjen och fritidssysslorna. Allt detta bildar ett mönster av helhet.

Tänk till exempel att du i Bibeln läser om Andens frukt och så önskar du se den frukten i ditt liv. Hur skulle den kunna växa fram om du inte var satt i ett sammanhang där du får möta andra?

Livets väv vävs långsamt, eller som det skulle passa bättre att uttrycka det i denna krönika: broderiet växer sakta fram.

Tänk om vi kunde lära oss att långsamhet kan vara mycket vackert. Att förstå att våra liv i Guds rike kompletteras från flera håll, att vi behöver varandra, att vi liksom bidrar till broderiet.

Vi lever med flera perspektiv, vi både längtar och väntar samtidigt som vi både ber och arbetar. Vi behåller också bilden av att det en dag ska bli färdigt, och då har Gud skapat nya himlar och en ny jord. Det är verkligen något att se fram emot, men tills dess får vi se fram emot vad denna dag har att erbjuda.