Allhelgona påminner
om ett hopp i sorgen
Vardag. Saknad. Sorg. Men också hopp. Allhelgona rör våra hjärtan. När hösten nu definitivt stänger dörren efter sommaren så öppnas istället minnenas dörr, och vi tänker med kärlek på de kära som gått före oss. Allhelgona blir en bro mellan då och nu.
Publicerad
Öppna kyrkogårdar. En fridfull stillhet vilar över de många gravstenarna. En slags respektens existentiella tystnad. Här möts sorg och hopp. Död och uppståndelse.
Lyktor och minnesljus glimmar. Strömmen av besökare till kyrkogårdarna är påtaglig. I Allhelgona vill vi minnas de många som gått före. De som en gång visade vägen och tog hand om oss.
Vi tänder ett ljus, stillar oss och känner tacksamhet och saknad. Kanske tårar. Definitivt vemod.
Men ljusen på gravarna är också en symbol för hoppet. Återuppståndelsen. På så sätt blir Allhelgona den brygga mellan död och liv som vi så väl behöver. Ett hopp om att ses igen.
Ljusen på gravarna är också en symbol för hoppet. Återuppståndelsen. På så sätt blir Allhelgona den brygga mellan död och liv som vi så väl behöver. Ett hopp om att ses igen.
Tid att sörja
Men vi måste också få sörja. Minnas föräldrar, far- och morföräldrar, kära vänner som trampat stigarna före oss, och för oss. Kanske sörja den oändligt smärtsamma förlusten av ett barn.
Sörja har sin tid, säger Predikaren. I Allhelgona kan vi göra det öppet, tillsammans med hundratusentals andra.
Allhelgona har, som så ofta när det gäller gammal kultur och riter, en krokig bakgrund.
Först ska vi skilja på Alla helgons dag och Allhelgonadagen. Den förstnämnda dagen är en kristen högtid som firats till minne av martyrer och helgon. Alltså gjuten i den katolska läran.
Lång tid tillbaka
Förr inföll den alltid första november men flyttades 1772 till den första söndagen i november. Sedan flyttades den igen, år 1953, till den lördag som infaller mellan 31 oktober och 6 november. I år andra november.
Vi har också vår nuvarande Allhelgonadagen. I och med att Alla helgons dag flyttades till lördagen så fick Allhelgonadagen en egen dag den första november. Söndagen efter fick nu karaktären av Alla själars dag, till minne av alla döda.
Alltså har vi numera två dagar att hålla i huvudet. Eller tre, om vi räknar in Alla själars dag.
Sammanhållen helg
Numera är det ofta långa köer till kyrkogårdarna. Helgen har växt i folkdjupen. Åker man bil till kyrkogården kan det vara svårt att hitta p-plats.
Så går vi där med våra minnen. Vi bär dem i en blandning av smärta, sorg och tacksamhet. Kanske lägger vi en krans på graven. Eller en liten minnessten formad som ett hjärta med ordet ”Tack” inskrivet. Eller, om det är ett barn vi sörjer, en liten nalle eller kär leksak. Tungt för många.
Så många tankar rusar i våra huvuden denna helg. Men när vi ser oss omkring upptäcker vi att vi inte är ensamma. Runt om brinner gravljus. Allhelgona har blivit en slags kollektiv minnesdag för svenska folket. Här vågar vi öppet visa vårt hopp om återseende, på samma sätt som vi är öppna med sorgen.
