Vetekornet måste dö för att kunna ge liv. Det är en symbol både för Jesu död och uppståndelse, och för den princip som genomsyrar hela skapelsen, skriver Magnus Sternegård.Foto: Fareed Khan, AP/TT
Vägledning. Det är en handling av tro och förtröstan, säger Magnus Sternegård.
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: »Herre, vi vill gärna se Jesus.« Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: »Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom. Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.« Då hördes en röst från himlen: »Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.« Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: »Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.« Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
Det mest värdefulla vi kan odla i våra liv är kärlek, enhet och sanning. Detta menar Leo Tolstoj i sin bok ”What is Art?”, där han utforskar konstens och livets djupaste mening. Enligt Tolstoj är skapandet inte till för att vinna personlig framgång eller erkännande, utan ett medel för att tjäna våra medmänniskor och bygga broar mellan generationer, kulturer och språk. Livet finner sin djupaste mening när vi skapar och delar med oss till andra.
Jesus är inne på samma tanke i Johannesevangeliet 12:24: ”Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn. Men om det dör, bär det rik frukt.” Här pekar Jesus på en djup sanning: verkligt liv föds genom att ge sig själv till någonting större. Vetekornet måste dö för att kunna ge liv. Det är en symbol både för Jesu död och uppståndelse, och för den princip som genomsyrar hela skapelsen. I naturens cykler ser vi hur allt liv föds ur det som en gång var – ett träd fäller sina löv, frukterna multnar, frön gror och nytt liv växer fram. På samma sätt kan också vi, genom att släppa taget om oss själva och vår självupptagenhet, låta något större växa fram.
När vi vågar ge oss själva, låter vi något nytt växa – och just där finner vi den djupaste meningen med våra liv.
Magnus Sternegård, biträdande generalsekreterare i Equmenia
Jesus säger: ”Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som hatar sitt liv i denna världen ska bevara det till evigt liv.” Han berör här en central paradox i livet. Vi finner inte sann mening genom att krampaktigt hålla fast vid våra egna ambitioner, utan genom att våga ge oss själva till något större. Det är samma insikt som Tolstoj har om konsten: att dess värde inte ligger i att hävda sig själv, utan genom att tjäna och förmedla kärlek till andra. Sann konst, liksom sann kärlek, handlar inte om att samla på sig ära eller materiell vinning, utan om att ge av sig själv utan garantier. När vi lever med en sådan inställning skapar vi band till andra människor, och genom dessa band kan vi uppleva en djupare form av gemenskap och mening.
Jesus visar oss denna väg genom sitt eget exempel. I Getsemane, strax före vandringen mot korset, säger han (vers 27): ”Nu är min själ fylld av oro. Ska jag säga: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, just för denna stund har jag kommit.” Trots sin rädsla möter Jesus lidandet med närvaro och mod. Han viker inte undan, utan går rakt in i det, med visshet om att något nytt ska födas ur det svåra. Detta är en stark påminnelse om att verklig förvandling ofta sker genom att vi vågar stanna kvar i det svåra istället för att fly.
När Jesus säger att han ska bli upphöjd syftar han både på sin korsfästelse och sin uppståndelse – en rörelse där han drar alla människor till sig. Jesu väg handlar inte bara om uppoffring utan också om förening med Gud och mänskligheten. Hans kors blir inte en symbol för nederlag, utan för kärlek som går bortom döden.
Jesus kallar oss att leva på samma sätt – inte genom att söka lidande, utan genom att modigt älska, även när det kostar. Genom att våga ge av oss själva, även när vi inte vet vad vi får tillbaka. Genom att stå kvar i verkligheten, även när vi helst vill fly. Vägen till ett växande liv handlar om att möta världen med barnets öppenhet, förundran och sårbarhet. Barnet är inte upptaget av självhävdelse utan ser världen med nyfikenhet och mottaglighet. Tolstoj såg sann konst som en handling av kärlek som förenar människor. På samma sätt menar Jesus att självutgivelse är vägen till verkligt liv. Att våga ge sig själv, att plantera sitt liv som ett frö i världen utan att veta exakt vad det kommer att ge. Det är en handling av tro och förtröstan. Det är en överlåtelse till något större än oss själva. Det är en tillit till att Gud verkar genom det vi ger.
När vi lever enligt detta mönster blir vi en del av det kretslopp Gud lagt till grund i skapelsen.
Död leder till nytt liv. Det som ges bort bär rik frukt. Liksom Tolstoj såg konsten som en kärlekshandling som förenar människor, ser Jesus livet självt som en sådan rörelse. När vi vågar ge oss själva, låter vi något nytt växa – och just där finner vi den djupaste meningen med våra liv.
