Självbiografi som förklarar Trumperan: Klass, kläder och Jesus i baksätet

JD Vance, idag USA:s vicepresident, utkom med den självbiografiska boken Hillbilly Elegy 2016, några månader innan Trump vann presidentvalet för första gången. Boken uppmärksammades för sin unika skildring av den vita arbetarklassens USA. En läsning med vetskapen om den politiska utvecklingen sedan dess ger snarast kalla kårar.

I bokens första del målar Vance upp livet för sina morföräldrar, bokens mamaw och papaw. Familjen härstammar från skotska och irländska migranter som bosatte sig i Appalacherna under 1700- och 1800-talet, en grupp hillbillys som senare förflyttade sig från bergen till arbeten i fabriker på låglandet under 1920-talets depression. När fabrikernas produktion flyttades utomlands försvann arbetstillfällena.

Vapen, sprit och missbruk

Det är färgstarka karaktärer som Vance växer upp med, med ekonomisk utsatthet, vapen, sprit och annat missbruk och mammans många män som kommer och går. Emellanåt är berättelserna så vilt återgivna att det nästan slår över till rövarhistorier. Det filterlösa språket och våldet som återges är nervkittlande. Det är också ett sätt – långt ifrån det svenska konsensussökandet – att bemöta motgångar och orättvisor.

Hillbilly Elegy – En familj och kultur i kris

SJÄLVBIOGRAFI

• Författare: J.D. Vance
• Originaltitel: Hillbilly Elegy: A Memoir of a Family and Culture in Crisis
• Förlag: Natur & Kultur Översättning: Helena Hansson
• Utgivningsår (original): 2016
• Antal sidor: 317
• Bakgrund: Boken blev en bästsäljare i USA och väckte stor uppmärksamhet i samband med Donald Trumps valvinst 2016. Boken filmatiserades av Netflix 2020 i regi av Ron Howard

Det är spännande att läsa en uppväxtskildring av en jämnårig (Vance är född 1984, jag 1983) som vuxit upp under helt skilda omständigheter. Terrorattacken mot World Trade Center 2001 är en händelse som märkt min generation. För JD Vance väckte 9/11 viljan att ”åka till Mellanöstern och döda terrorister” som en ”hillbilly med självrespekt”, vilket ledde till att han tog värvning i marinen och deltog som pressofficer under invasionen av Irak. Under ett seminarium på Ohio State University där han studerade efteråt hävdade en student att den amerikanska militären inte respekterade civilbefolkningen i Irak, ett påstående som gjorde Vance så upprörd att han avslutade studierna i rekordfart. Här är det inte det Vance säger utan det han inte säger som är besvärande: så tidigt som 2004 stod det klart att USA begått svåra människorättsöverträdelser i Irak, men det problematiseras inte i boken.

Jesus har självklar roll

Vances relation till kyrkan är intressant. Under hans första år är familjen inte speciellt religiös. Samtidigt har Jesus en självklar roll. Vid ett tillfälle då Mamaw av misstag kör åt fel håll på en trefilig väg skriker Vance av skräck. Mamaw svarar: Vet du inte att Jesus åker med mig i bilen? Han beskriver hur han tidigt upplever att kyrkan misslyckas med att stödja samhällets verkligt svaga. Under tonåren får han kontakt med sin biologiske far och därmed med den karismatiska pingstförsamling fadern är engagerad i. I den identifierar sig Vance för första gången som en del av en förföljd minoritet. Idag är JD Vance katolik. Det är med boken i hand inte svårt att se hur han formats av såväl upplevd utsatthet och förföljelse, som en känsla av att ”Jesus är med i bilen” även i kontroversiella politiska ställningstaganden.

I den sista delen av boken kommer Vance in på Yale och klättrar mot den politiska toppen. Här möter han sin blivande fru Usha. Hon ger ett förvånansvärt osympatiskt intryck för att vara beskriven av någon som älskar henne. I klassresan kämpar Vance med att passa in i och förstå kulturella normer. Han återkommer till vikten av att vara rätt klädd, något som sedan ekar när vi 2025 i Ovala rummet hör honom fråga Ukrainas president Zelensky varför han inte bär kostym.

Memoar och ideologiskt reportage

Genremässigt rör sig boken mellan memoar och ideologiskt reportage. I förståelsen av den vita arbetarklassen finner man, om man ska tro JD Vance, förklaringen till de senaste årens politiska utveckling i USA, den som vi i Europa står chockerade inför. Boken är helt klart läsvärd ur det perspektivet. Den ställer sig intill andra betydelsefulla samtida amerikanska uppväxtskildringar, jag tänker exempelvis på Tara Westovers Allt jag fått lära mig. 

Men Vance balanserar på en tunn linje – när han särskiljer sin egen grupps lidande från exempelvis svarta och latinos skaver det inte bara, boken blir till ett manifest som inte endast förklarar utan också ursäktar en omänsklig politik. 

Buffligt befriande mormor

Vances mormor är bokens kärleksamma och kantiga hjälte, den som Vance tillskriver sin chans att lyckas i livet. Hennes buffliga sätt känns på något sätt befriande, en spottloska i ansiktet på etablissemanget i en tillvaro där hon och hennes grupp fått orättvisa förutsättningar. 

Samtidigt: Människor med denna mentalitet utgör idag etablissemanget. Att slå och spotta underifrån är något helt annat än att göra det från Vita husets balkong.