Kyrkan blev för liten för väckelsen

Det var en glädje att åter gästa Jakobstad. Jag var inbjuden att tala i Missionskyrkans vårkonferens. Den gamla kyrkan är så vacker. Tyvärr fungerar den inte längre som gudstjänstlokal därför att tillströmningen av nya människor är så stor att det inte finns en chans att rymma dem. För tjugo år sedan bestod kyrkan av en liten grupp äldre människor. I dag är antalet mångdubblat, flera gånger om. Då jag ser alla småbarnsfamiljer, och engagerade ungdomar, blir jag djupt gripen. Jag tänker på titeln på en bokrygg i mina hyllor: ”Kan gamla församlingar förnyas?” Min enkla kommentar: Res till Jakobstad ska du få se.

Nu samlas de i en stor skolaula på söndagarna. Denna helg fick de leta upp en ännu större sal för att bereda plats åt folket. Atmosfären var så öppen, välkomnande, varm. Sång och bön präglades av ödmjukhet och innerlighet. De nyaste lovsånger blandade med gamla ljuvliga psalmer. Pastorn är uppvuxen i stan. 27 år gammal var han med om en radikal frälsningsupplevelse efter många tuffa, mörka år i missbruk. Efter några år bad den lilla, ålderstigna kyrkan honom att börja arbeta där. Resten är historia. Istället för stiltje och tillbakagång – församlingstillväxt. Förnyelsens vindar svepte in, men de gamla medlemmarna var öppna och andligt lyhörda. Stefan Löw heter pastorn. Herde och evangelist. Visionär. Frimodig i sin kallelse. Nu är han också missionsföreståndare på deltid för svenska missionskyrkan i Finland. 

I en av de större städerna i Sverige möter jag en imponerande kyrkfasad mitt i centrum. En gång i tiden var detta en av de absolut största församlingarna inom sitt samfund. Tyvärr har utvecklingen gått i helt fel riktning under minst sjuttio år. Allt glesare i bänkarna. Medelålder i den krympande skaran allt äldre. Men, plötsligt hände något intressant och oväntat också där. Några brinnande medlemmar fick en vision att forma bönekvällar som började fylla kyrkan. Det var ett andligt skeende på gång. Nya människor införlivades i gemenskapen. Det var liksom vår i luften ... Snart uppstod dock märkliga motsättningar. Flera av de nya medlemmarna beskylldes för att vara allt för karismatiska. Antagligen kände det gamla ledarskapet sig lite hotade på något sätt. Det gick så långt att de drog in samfundsledningen för att försöka återföra allt till ordningen. 

Ett fullständigt otroligt beslut fattades: under ett år skulle ingen få bli medlem i kyrkan. Osannolikt! Varför har man en kyrka mitt i stan? Varför inbjuder man till offentliga samlingar? Är inte kyrkans bön och förväntan att människor ska komma dit och uppleva frälsning? Och om någon vill låta döpa sig? Nja, tveksamt. In i församlingen kommer de inte ... Några blev ganska brutalt uppmanade att lämna – i praktiken uteslutna. Nu är det åter lugn och ro. Kanske 10–15 pensionärer samlas på söndagarna. En tidsfråga när allt tar slut. Jag känner sorg. Verklig sorg. Medan staden mångdubblats, och är fylld av unga studenter, tynar den stolta kyrkan bort samtidigt som tusentals människor strömmar förbi varje dag. 

Jag tror att många kyrkor befinner sig i en brytningstid. Frågan är vilken utvecklingslinje det ska bli. Då jag skriver detta är jag precis hemkommen från en spännande samling i församlingen Hillsong i Arlanda stad. Den är en del av den snabbt växande församlingen i Storstockholm. Bara därute räknar man med 1 800 hängivna medlemmar. Massor av unga människor som drar med sina kompisar – och därför är det frälsningsmöten varje helg. De har sin speciella kallelse att nå in i ungdomsvärlden. Men jag tror att varje församling kan utbedja sig en tydlig vision för sitt arbete. Det bibliska är att människor ”dag efter dag” kommer till tro.