Polariseringen river isär kristenheten

Samtalsklimatet har blivit hårdare på senare år. Nätet översköljs av självsäkra påståenden och nedsättande kommentarer om dem som tänker lite annorlunda. Det goda samtalet går mer och mer över i högljudd debatt.

Det blir extra svårt och kan såra djupt om samtalet har en andlig grundton. Jag tänker på hur konstig stämningen blev vänner emellan i många kyrkor i samband med att vi erbjöds vaccin mot coronaviruset. De flesta har ända från tidiga barnaår tagit emot olika typer av vaccin. Inför utlandsresor har detta varit en självklarhet. Men plötsligt spreds alla möjliga rykten. Hela epidemin var måhända planlagd, det fanns en dold agenda att få kontroll över mänskligheten. Vaccinet var farligt och av ondo. Det blev så svårt att prata avspänt och vänligt eftersom alltsammans förandligades. Istället för att komma varandra närmare under denna prövotid byggdes det murar av misstro. Märkliga konspirationsteorier upphöjdes till absolut sanning. Och på nätet uppträdde den ene självutnämnde profeten efter den andre.

Nu önskar jag att du inte missförstår mig. Jag har stor respekt för att vi kan känna och tänka olika. Men jag blir oroad över den polarisering som lätt verkar skapas idag. Nu är vaccinet snart glömt, istället är det amerikansk politik som upptar allas sinnen. Jag har aldrig varit med om ett sådant våldsamt engagemang tidigare för det som sker på andra sidan havet. Olika värderingar har väl alltid funnits, men precis som med vaccinet läggs en andlig dimension in som gör att många kristna nästan tillber president Trump som världens frälsare. Och de som kritiserar honom är lika tvärsäkra och föraktfulla. 

Kanske vi borde besinna oss en aning, stämma ner tonen och istället för hätska debatter knäppa våra händer och be för ett mycket oroligt och svårt världsläge. Det står i Bibeln att Gud kan styra kungars hjärtan som vattenbäckar. Låt oss lyda Bibeln uppmaning och be för alla som har makt. Utan att de själva förstår det kanske de kan få gå Guds ärenden. För egentligen är det inte presidenter och regeringar som styr vår värld – Gud sitter fortfarande på sin tron och makten är i hans hand.

Ibland känns det som om kristenheten nästan slits itu. Utvecklingen går åt olika håll i en tragisk polarisering. Vi beskyller varandra för att vara fundamentalister eller liberalteologer, för att nämna två klassiska begrepp. Hur ska vi kunna hålla samman församlingen i en tid som vår? Många frågor berör på djupet och går inte att lättvindigt avfärda. Och de berör samvetet. Vi behöver sannerligen fördjupade samtal om bibeltro och lärjungaskap. 

Just nu tänker jag på vad man sa om evangelisten Frank Mangs: ”Han talar inte om oss, han talar inte till oss, han talar med oss.” Tänk om vi kunde lära oss att lyssna på varandra i ödmjukhet och som kristna inleda våra samtal med att vi gemensamt böjer våra knän och ber om Guds Andes ljus och ledning. Bönesamtal istället för infekterade debatter i arrogant tonläge. Jag ber om en andeutgjutelse över en vilsen och kämpande kristenhet. En beröring som gör våra hjärtan mjuka och låter kärleken till bibelordet smälta oss samman.

Givetvis ska vi ha ett öppet samtalsklimat, inte vara så konflikträdda att vi tiger ihjäl det som borde talas igenom. Men två områden behöver upprättas och förnyas i varje församling om polarisering ska vändas i kärlek och enhet: 1. Det gemensamma böne­livet. 2. Grundläggande bibelstudier. 

Jag minns en äldre ledare i en småländsk missionsförsamling. Då det var delade meningar i olika frågor reste han sig upp och sa, med tårade ögon: ”Syskon, vi talar med Far om det här ...” Där stod han mitt i församlingen, med sin sönderlästa bibel i handen och med ett unikt förtroendekapital bland sina vänner. Fler sådana ledare/fadersgestalter, och polariseringen klingar av.