Plötsligt en söndag var kyrkan fullsatt – ingen kan förklara hur det gick till

”En tretvinnad tråd brister inte så snart ...” De orden från Bibeln finns inom mig när jag tänker på helgen på Åland. Jag hade glädjen att gästa Mariehamn, centralorten på ön. Stadens tre frikyrkor stod som inbjudare. Jag känner dem väl efter flera besök. På senare år har de kommit varandra så nära. Och det hör samman med ledarnas mod att ta tag i sådant som skavt och sårat. En försoningsprocess med många välgörande och varma förlåtelseord. Pastorerna har definitivt haft en avgörande roll. Med vishet, lyhördhet och kärlek har de varit med och skapat en öppen och god atmosfär. Jag gläds med dem. I vårt första möte på fredagskvällen såg jag hur de tre ledarna lade armarna om varandras axlar i innerlig förbön.

Den gamla missionskyrkan är så vacker och ligger vid den breda esplanaden, hjärtat i staden. Niklas, som är deras pastor, har en ödmjuk framtoning. Men det finns en helig nerv och intensitet när han tar till orda. Han berättar för mig om den positiva överraskning den gamla församlingen varit med om under det senaste halvåret. Plötsligt en söndag i höstas var det många nya ansikten framför honom när han skulle predika. Kyrkan var, i stort sett, fullsatt. Bland annat flera barnfamiljer. Söndagsskolan återuppstod med hast och är nu blomstrande. Ingen kan förklara hur det gått till, men plötsligt är det liksom vår i luften – en doft av väckelse, en andlig rörelse. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna när kyrkans ledare började berätta för mig om den oväntade vändningen. Jag minns nämligen hur jag, med stor bävan, talade ut för knappt ett år sedan att jag hörde ”barnjoller” i kyrkan ...

Niklas kände sig trött och sliten när höstterminen skulle starta. Samtidigt infann sig en stark känsla av att han skulle bli mer Jesuscentrerad än någonsin i sin förkunnelse. Hösten skulle innebära en predikoserie utifrån orden: ”Jag vill inte veta av något annat än Jesus Kristus, den korsfäste Kristus.” Inget fokus på oss själva. Ingen övertro på olika strategier. Inga storslagna visioner och proklamationer. Bara en förkrossad predikant fylld av längtan att måla bilden av Jesus. Och mitt i detta skeende börjar en rörelse som ingen riktigt kan förklara. Det är verkligen vackert och gripande att se hur hoppet återvänder till en gammal trött församling. Jag kommer att följa dem med stort intresse och förbön.

I Pingstkyrkan heter pastorn Joel. Ganska ung, men med ett andligt djup som väcker respekt. Den församlingen är också inne i en tillväxtfas. Mycket unga människor. Duktiga musiker och sångare. Ett enat ledarskap. En fri, varm och inbjudande atmosfär där unga och gamla verkar trivas gott tillsammans. Den tredje församlingen har tagit ett namn som knyter an till området där kyrkan ligger. Den är yngst av de tre, startades för drygt trettio år sedan. Den är inte direkt knuten till något samfund. Allkristen skulle man kunna säga, med öppna relationer till allt Guds folk. Det verkar självklart numera att de planerar sådana här helger gemensamt. En samling i varje kyrka. Och det är tydligt att de trivs hos varandra. Den sistnämnda har ingen anställd pastor men saknar för den skull inte en trygg föreståndare.

Jag önskar dem alla välsignelse. Under sommarhalvåret mångdubblas invånarantalet på Ålands alla vackra öar. Och genom båttrafiken är det en ständig och stor genomströmning av människor. Ålands självstyre är unikt. De har en egen riksdag och regering samtidigt som de är knutna till Finland. Och öarna är indelade i sexton små kommuner. Många barnfamiljer har under senare år flyttat dit eftersom det är tillåtet att praktisera hemundervisning. Åland har tagit en bit av mitt hjärta. Och den ”tretvinnade tråden” – de tre friförsamlingarnas djupa enhet – är ett hoppets tecken. Känslan är att de egentligen är en församling, men med lite olika arbetsfält och ansvarsområden.