När ondskan breder ut sig måste kyrkan tala klarspråk

I söndags kväll höll vi en speciell musikgudstjänst i min hemförsamling, Saronkyrkan i Hallsberg. Vi befinner oss bara ett par mil från Örebro, platsen för den kusliga massaker som berört människor runt hela vår värld. Dagarna innan fick jag till exempel brev från avlägsna släktingar i USA som uttryckte sin bestörtning och berättade att de ber för alla som sörjer och är i chock.

Min önskan inför gudstjänsten var att ljus, hopp, trygghet och framtidstro skulle genomsyra allt. En gammal psalm som tonade inom mig innehåller följande ord:

”Ringaste barn som beder, lever oändligt tryggt. Mäktar långt mer än hjälten, som starkaste fästen byggt. Måtte vi aldrig glömma, var vi i världen går. Att till Guds eget hjärta, den bedjandes suckar når ...”

Stilla och innerligt spelade vi en hel rad odödliga sånger med liknande innehåll. Jag bad att vi alla skulle uppleva ro och frid, en helig förnimmelse av stillhet nära Guds hjärta. Många av de äldre pärlorna i den kristna sångskatten har ett oerhört djup. De berättar evangeliet med sköna ord och ställer liksom en dörr på glänt. De låter oss ana godheten och kärleken Gud bjuder oss på i Jesus Kristus.

Förra veckan gästade vi Norge i en serie gudstjänster. Även där kändes det så naturligt och rätt att få återvända till flera gamla, vackra psalmer som berättar om Guds omsorg och hjälp. I en ångestdrabbad tid, där många känner rotlöshet och vanmakt, har kyrkan en kallelse att lyfta fram det kristna hoppet. Att sprida ljus, istället för att bara tala om hur mörkt det är. Samtidigt är det vårt uppdrag att kalla till omvändelse. Att kärleksfullt mana vår samtid att vända tillbaka till Gud.

Om vi kan hitta den rätta tonen – en kombination av kärlek och sanning, ödmjukhet och radikalitet – tror jag att församlingen möter en öppenhet hos många just nu. Det finns en rörelse under ytan i folksjälen. Många känner skräck inför det ökande våldet, råheten och ondskan som breder ut sig. Där har vi ett ansvar att tala klarspråk om syndens makt, om behovet av att säga nej till allt destruktivt och mörkt, och istället säga ja till honom som är ”ljuset som lyser i mörkret.”

Kan vi tänka två tankar samtidigt? Det blir obegripligt att inbjuda till frälsning om vi varken vill eller vågar förklara vad vi behöver bli befriade och räddade ifrån. En trovärdig kyrka talar klarspråk, berättar om den kamp vi som människor är involverade i och visar att det gäller att välja vem som ska vara Herre i våra liv.

Vår tid behöver tydlig väckelseförkunnelse som leder sökande människor fram till en personlig avgörelse. Men det är en stor utmaning att hitta de rätta orden och det rätta tonläget. 

• Steg nummer ett, tror jag, är att sjunga och vittna personligt om friden och tryggheten vi funnit hos Gud. Att presentera hans kärlek. Och, inte minst, att visa hans kärlek i handling. Att tända ett hoppets ljus mitt i en mörk tid.
• Steg nummer två är grundläggande undervisning – enkel men genomtänkt bibelskola (använd gärna det fina materialet Alpha har försett oss med). 
• Kanske är det också tid för steg nummer tre: Allkristna stormöten i stad efter stad, med evangelistisk glöd och skärpa. Med ett närgånget och varmt omvändelsebudskap till nationen. 

Jag tror vi kommer att få se hur Gud, också i vår tid, kallar och utrustar folktalare, profetröster som inte lämnar någon oberörd. Som väcker helig längtan till liv och öppnar för en andlig besökelsetid.

Då jag tittade på nyhetssändningarna på tv började det plötsligt sjunga inom mig:

”Jesus, han är svaret för vår värld idag. Han har makt att göra under än idag.”