Kallelsen gjorde det
omöjligt att vara passiv

Det finns en klassisk devis, formulerad av en initiativrik och brinnande evangelist: ”Vänta stora ting från Gud – våga stora ting för Gud.” Vi ska inte springa före Gud. Ibland behöver vi verkligen visdom att invänta rätt tid. Saker måste ibland få mogna. Och det är sällan bra om vår längtan att tjäna Gud är präglad av frustration och stress. Men lika illa är det att möta kristna som verkar helt handlingsförlamade, som bara talar om visioner och drömmar ungefär på samma sätt som man rullar en snöboll framför sig – något som ska förverkligas längre fram. Och som gömmer sin förlamning bakom andlig vokabulär om att ”vi måste vänta på Gud ...” Kan vi hitta en balans i detta?

Tro är handling. Jag hade en andlig mentor som ständigt poängterade detta. Och mer betydelsefullt, hela hans livsgärning är ett samlat vittnesbörd som bekräftar sanningen i orden. Tro är handling. Hans namn var Erik-Gunnar Eriksson, grundare av Hoppets Stjärna. En enkel bondpojke från Norrland som blev världsmissionär. Han bar på en kallelse som kan liknas vid en flammande låga. Den gav honom ingen ro, jagade bort fruktan och försagdhet samt gjorde honom initiativrik och dynamisk. Inget var omöjligt. Att bara sitta i ett hörn och vänta var inte naturligt. Han såg möjligheter där andra pratade om problem och svårigheter och vågade ”ta steget över relingen” för att pröva om vågen bär. Det bibelord som min vän alltid citerade lyder: ”Jesus Kristus är densamme, i går, i dag och i evighet ...”

Levande tro är knuten till nuet. Vi kan sitta overksamma hela livet medan vi väntar på att den rätta tiden ska komma. Eller så går vi och gör det Mästaren kallat oss till. ”Ge som gåva det ni själva fått som gåva”, sa Jesus. Detta sker ofta naturligt, rent reflexmässigt, hos dem vi kallar nyfrälsta. Självklart önskar de att alla deras vänner ska få uppleva samma kärlek som har förvandlat deras egna liv. Som de första kristna sa, efter att de druckit ur Andens livsflöde: ”Vi kan inte låta bli att tala om vad vi har sett och hört.” Kristi kärlek tvingade dem. Detta har alltid kännetecknat alla genuina väckelser. När den helige Ande berörde John Wesley fördes han rakt ut i en intensiv, oupphörlig tjänst. Inte för att åka runt och berätta vad som kanske kommer att ske nästa år. Han erbjöd människorna frälsning här och nu. William Booth satt inte på sin kammare och väntade på att Gud skulle visa honom om tiden var inne att gå ut på gator och gränder för att hjälpa, predika, visa kärlek och omsorg. Han gick iväg. Resten är historia.

Vänta stora ting från Gud – våga stora ting för Gud. Min känsla är att vi behöver mer mod, mer av helig initiativkraft och mer av den kärlek som driver ut rädsla och försiktighet. Framför allt behöver vi drabbas av nöd för dem som ännu inte har hört evangeliet. Inte kunde Wesley och Booth sitta stilla. Inte kunde Charles Finney lägga armarna i kors och lugnt säga: ”Vi avvaktar lite till.” Nöden drev dem vidare. Kallelsen från Gud gjorde det omöjligt att vara overksam. Kallelsens heta låga drev dem att våga ta upp kampen mot det onda, strida för sanning och rättfärdighet samt räcka ut sina händer till sina medmänniskor.

Vad blir det för utveckling i församlingar som saknar ledare med mod och integritet? Som ängsligt sätter upp fingret för att se vart det blåser i stället för att utmanas och sporras av storm och motvind. Församlingen somnar. Stiltje blir det normala tillståndet. Predikan reduceras till en snäll betraktelse utan nerv och profetisk glöd. Jag tror att en ung generation kommer att göra revolution. Unga hjältar med brinnande hjärtan som vågar stora ting för Gud.