Historien om Babels torn speglar vår tids maktspel

Det finns idag tydliga signaler på att världskartan håller på att ritas om. Politiska ledare som saknar självinsikt utövar makt som inte står i proportion till deras kompetens. Situationen är inte ny. Det har skett förr. Tankarna går till Babels torn, ett bygge som överskred alla rimliga mått, ett resultat av ett maktspel som i sista ändan ledde till en katastrof. 

Berättelsen finns i Första Moseboken 11:1–9. Tornbygget lanserades som ett enhetsskapande projekt: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.” I verkligheten handlade det dock inte om att ena världen utan om att göra ”vårt namn känt”.

Vi känner igen tongångarna. Narcissistiska politiska ledare som påstår att de vill skapa fred men i själva verket vill ha beundran och som drivs mer av sina behov av framgång och status än av det som samhället egentligen behöver. 

Vid första anblicken tycks tornberättelsen handla om ett försök att slå ett slags höjdrekord. Höga byggnader symboliserar makt, prestige och inflytande. Det är inte för inte som vi kallar dem för ”skrytbyggen”. Tornet skulle nå ända upp ”i himlen”, en strävan efter att hamna på samma nivå som det gudomliga, ett slags gudomliggörande av människan. Att helt enkelt skapa en tillvaro där Gud inte längre behövdes. 

Detta speglar den västerländska sekulariseringen. Människan har tagit Guds plats. En variant på samma tema går ut på att Gud finns men att han inte klarar sig utan oss. Det blir särskilt tydligt när politiska och andliga ledare ser sig själva som Guds oumbärliga utvalda redskap för världens frälsning. 

Gud tvingades till sist stoppa projektet genom att ”skapa förvirring i deras språk” (1 Moseboken 11:7). Språken fick en dämpande effekt på de mänskliga ambitionerna. I vår tid är dock inte språket det största problemet. Många behärskar flera språk och översättningsmöjligheterna är omfattande. Dessutom talar de flesta engelska. 

I stället handlar problemet om brist på förståelse. Det uttrycks med orden: ”Så att den ene inte förstår vad den andre säger” (1 Moseboken 11:7). Att förstå innebär inte i första hand konsten att göra sig begriplig. Det hebreiska ordet som används betyder att lyssna och förstå så att det får konsekvenser för mitt och andras liv. Hörandet är synonymt med att lyda eller ta på allvar. Det framkommer även i den berömda bekännelsetexten i Femte Moseboken: ”Hör Israel, Herren är vår Gud, Herren är en …” (5 Mos 6:4–5). 

Förståelse handlar även om förmågan att kunna lyssna och leva sig in i hur andra känner och upplever sin situation. Vi talar ofta för mycket och lyssnar för lite. Dessutom pratar vi förbi varandra eftersom vi helt enkelt inte vill förstå den andre. Detta är en vanlig orsak till konflikter mellan länder men även på det personliga planet. Det speglar en allmän trend som innebär att många uttalar sig utan att först lyssna och förstå. Ofta sker det på sociala medier. 

Det är ingen tillfällighet att Gud har skapat oss med två öron men bara en mun. I mötet med andra människor uppmanas vi därför att lyssna. Det är inte nödvändigt att alltid ha sista ordet. En bättre inställning är att följa en uppmaning som återfinns i ett gammalt rabbinskt ordspråk: ”Iakttag, lyssna, tig. Döm sällan. Fråga mycket.”