Ständigt tjat om pengar skapar trist eftersmak
När förtroendet finns i församlingen behövs inga långa övertalningskampanjer, påpekar Ingemar Helmner som resonerar över synen på kollekten och vikten av en sund attityd till givande.
Helmner direkt. Ska vi ge för att bli välsignade – eller för att vi vill? Ingemar Helmner skriver om glädjen i att ge och varnar för en utveckling där givandet förvandlas till ett sätt att beräkna avkastning.
Det känns fint och värdigt när den uppsamlade kollekten bärs fram i kyrkan under stilla bön. Detta är en naturlig del av gudstjänstlivet, och de flesta känner glädje och tacksamhet över att kunna delta efter sin förmåga. Kollektboxen poängterar att givandet är anonymt. Ingen vet vad den andra bidragit med. Inga konstiga krav eller olustig kontroll läggs över den enskilde.
Jag har hört långa predikningar och kollekttal som helt fokuserar på att givaren är den store vinnaren. Gud välsignar och ger mångdubbelt igen till den som vågar ta ett djupt tag i plånboken. Ibland känns det som att det är ett köpslående med Gud. En smart investering. Vi ger inte bara för att vi längtar efter att ge ett offer – vi kalkylerar med att få tillbaka med råge ... Men då är det väl inget offer längre?
Att Gud kan och vill välsigna vår ekonomi är jag övertygad om. Många kan vittna om verkliga under på det området. Och visst ska vi uppmuntra till osjälviskt givande och påminna varandra om Guds trofasthet. Men om skälet till att vi ger är en önskan att själva bli rikare har det hela dragits ner på ett felaktigt plan.
Egentligen är jag oerhört trött på långa kollekttal. Informera tydligt om vad kollekten ska gå till. Är det god atmosfär i församlingen och ett förtroende upprättat, så att alla är förvissade om att insamlade medel förvaltas rätt, behövs sällan långa övertalningskampanjer. Alla känner glädje över att kunna bidra. Och vi ska ha förtroende för att Guds Ande manar människor att ge. Jag har personligen, i arbetet för Guds rike, fått mycket starka och gripande upplevelser på det området.
När arbetet är präglat av en levande vision från Gud brukar de medel som behövs strömma in.
Ingemar Helmner
En märklig företeelse är sättet att samla in pengar till våra kristna tv-kanaler. Trots att Jesus säger att inte ens den ena handen ska veta vad den andra ger, verkar det vara mycket viktigt för givarna att få sina namn, plus storleken på gåvan, uppläst och offentliggjord. Jag tycker inte att det är i harmoni med Bibelns undervisning. Änkans skärv värderas lika högt som den rike mannens guldmynt. Och ger han dem för att imponera på både Gud och sina medmänniskor, är det inget Herren välsignar.
Jag tror att det viktiga och ekonomiskt krävande tv-arbetet skulle vinna på att vädjandet om pengar fick en lite annorlunda framtoning. Knäpp händerna till bön mitt i sändningen. Be innerligt och varmt att behoven ska fyllas, att Gud manar människor att ge. Informera tydligt om vad pengarna ska gå till. Och var mycket noga med att varje krona som samlas in för ett visst ändamål oavkortat går dit. Ett ständigt tjat om pengar tröttar och skapar en trist eftersmak. Presentera utmaningar, möjligheter och visioner på ett sätt som gör att alla fylls av glädje och ser det som en förmån att få vara med.
Församlingens ekonomi hör starkt samman med den andliga atmosfär som är rådande. Då sång och förkunnelse berör våra hjärtan visar det sig direkt i kollektboxen. När arbetet är präglat av en levande vision från Gud brukar de medel som behövs strömma in. Då vi känner en inre sanktion och glädje över beslut vi varit med att fatta vill vi givetvis också vara med och bidra.
Vi behöver många glada givare. Ett andligt skeende i våra kyrkor som frigör offerglädjen. En glödhet vision som får våra hjärtan att flamma och brinna. En verklig passion för evangelisation och mission. Vi behöver ledare med tro och helig handlingskraft, som tar initiativ som inspirerar och tänder oss alla. Och givetvis behöver vi predika om givandets välsignelse.
