Aldrig mer en januarimånad
lik denna

Vi har lämnat januari 2025 och sprängningarna avlöser varandra. Skolor och förskolor inryms under polisinsatser, kaféer attackeras med handgranater, och en äldre kvinna utanför Åhléns ser sitt land förvandlas till något hon inte längre känner igen. “Sverige har blivit otryggt”, säger hon, och det är svårt att invända.

Polisen står handfallen. ”Tillgången på utövare är outsinlig”, konstaterar en biträdande regionpolischef i Stockholm. Femtio gripanden har inte räckt. Våldet fortsätter. Samtidigt fylls både gängen och fängelserna på i samma takt. Det vi ser nu är resultatet av åratal av undfallenhet, felprioriteringar och en politik som alltid varit ett steg efter.

Men framför allt ser vi konsekvenserna av ett samhälle som misslyckats med att hålla fast vid det mest grundläggande: att barn måste ha något bättre att välja än kriminalitet.

Dagens unga rekryteras inte bara på gatan utan också via sociala medier, där morduppdrag förmedlas som vore de gig-jobb i en digital plattformsekonomi. Fattiga eller vilsna tonåringar erbjuds snabba pengar, status och en tillhörighet som skolan, idrotten och familjen misslyckats med att ge dem. När en 14-åring får ett vapen i handen är det redan för sent – då är det bara en tidsfråga innan han själv är död eller sitter inlåst.

Ändå fortsätter debatten att handla om repressiva åtgärder: hårdare straff, fler poliser, större befogenheter. Regeringen har pumpat in miljarder i rättsväsendet, och visst är det nödvändigt att bekämpa gängkriminaliteten med kraft. Men det räcker inte att jaga mördare. Vi måste hindra nästa generation från att bli dem.

Den viktigaste brottsförebyggande åtgärden är varken fler övervakningskameror eller anonyma vittnen – det är fungerande familjer och meningsfulla fritidsaktiviteter. Det är engagerade föräldrar som vet var deras barn är och vad de gör. Det är fritidsgårdar som inte läggs ner. Det är sportklubbar som har råd att hålla medlemsavgifterna låga. Det är att låta barn och ungdomar hitta sin plats i samhället innan de söker sig till ett gäng för att få den där känslan av tillhörighet.

Men här har samhället svikit. Föräldrar har inte fått det stöd de behöver och fritidsaktiviteter har fått stryka på foten när kommunernas budgetar krympt. Samtidigt exploderar den psykiska ohälsan bland unga, och vi står handfallna inför en situation där barn från trygga hem och goda skolor ändå dras in i kriminalitet.

Det duger inte längre att bara prata om hårdare tag. Vi måste ge unga en anledning att välja något annat än våldet. Och det börjar i hemmet, i skolan, på fritiden.

För om vi inte stoppar rekryteringen nu, kan vi vara säkra på att vi står här i nästa januari – och nästa – och nästa. Med ännu fler offer, ännu fler gripanden och ännu mer rädsla. Det är inte det Sverige vi vill lämna vidare.