Svar direkt: Nog ser socialministern konsekvenserna av sin egen politik?

Det finns en märklig dubbelhet i socialminister Jakob Forssmeds hantering av frågor som rör det svenska civilsamhället. Det är förvånande att han inte ser mönstret själv.

Å ena sidan lyfter han gärna behovet av att stärka ideella engagemang och har tilldelat 20 miljoner kronor för att stödja volontärsamordning. Å andra sidan genomför hans regering enorma nedskärningar som direkt slår mot civilsamhällets oberoende och självorganisering. 

Allt som rör människors självorganisering – som folkbildning i kyrkor och föreningar eller internationellt utvecklingsarbete – har hitintills mötts av misstro och omfattande nedskärningar från Forssmeds regering. Välgörenhet får några symboliska miljoner för att hålla fasaden uppe. Ett sådant exempel är socialministerns beslut att avsätta 20 miljoner kronor för ”vissa organisationer som arbetar med volontärsamordning”. Det är småpengar som till viss del döljer att regeringen samtidigt drar undan stödet för den ideella sektorns verkliga kärna.

Forssmed skriver i sitt svar att regeringen vill motverka ensamhet genom ”uppsökande verksamhet” och därför tilldelar Socialstyrelsen (!) 145 miljoner för detta syfte. Men var ska de ensamma människor man besöker hitta en gemenskap när Forssmeds regering under två år har skurit ner stödet till studieförbunden med 500 miljoner kronor? Bara i år försvinner 250 miljoner kronor, vilket slår hårt mot verksamheter där människor samlas för att lära, organisera sig och bygga gemenskap. Trots de minskade anslagen menar Forssmed att ”staten [är] helt beroende av det som civilsamhällets gemenskap kan ge” för att motverka den livsfarliga ensamheten. Hur går det ihop?

Forssmed framhåller att ”23 miljarder kronor har betalats ut” till civilsamhället under 2023 och räknar därmed in hela Sidas biståndsbudget. Här märks återigen en dubbelhet. Regeringens beslut är inte enstaka besparingar, utan en medveten omstrukturering av biståndet för att kanalisera pengar direkt via staten, på bekostnad av organisationer som Act Svenska kyrkan, Rädda Barnen och Diakonia – folkrörelser med decennier av nätverk och internationellt förtroende. Att tro att UD och Sida skulle vara bättre lämpade att hantera rättighetsfrågor och demokratiutveckling än civilsamhällets organisationer är, milt sagt, en illusion. Inte sant, Jakob Forssmed? Ser du mönstret?