Över 700 deltagare: Därför lockar ”Fri från frikyrkan”

– Jag har blivit ganska van att arrangera saker genom åren, men det här var ovanligt. Det kom ett par hundra anmälningar på bara något dygn. Och sedan har det fortsatt att komma in, fortsätter Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan, författare och krönikör i Expressen. Han var en av dem som står bakom arrangemanget.

– Vi hade räknat med kanske mellan 50 och 100 deltagare, men sist jag kollade var vi över 700 anmälda. Det är uppenbart att det här väcker ett stort intresse.

 Vad tror du är orsaken till intresset?

– Jag tror att det finns flera orsaker. Dels att själva ämnet är något som har diskuterats mycket i sociala medier och kanske i viss mån i tidningar, svarar han.

– Andliga trauman och andligt maktmissbruk är något som lämnar väldigt djupa spår hos människor. Därför väcker ett arrangemang av det här slaget ett intresse hos personer som själva har erfarenheten, liksom hos människor som jobbar inom kyrkans värld och som har en ökad medvetenhet om den här typen av problem. Det är ju tyvärr en del av kyrkans verklighet.

– Sedan uppfattar jag att kombinationen av människor som berättar om sina erfarenheter och forskare välkomnas av många. Man får lyssna till David Eklind Kloo, Mia Fernando och Sofie Twal Hedman som skrivit böcker om vad de varit med om. Men också möta teologer och akademiker som forskat på detta, som exempelvis Espen Gilsvik från Norge som tittat närmare på dekonstruktion, en process som är vanlig hos dem som lämnar kyrkan.

– Här finns verkligen något att lära av olika röster med olika perspektiv och infallsvinklar på fenomenet.

Finns det ett stort mörkertal här?

– Det tror jag. Jag tänker ibland på Sven Lidman som lämnade Pingströrelsen år 1948. Han sade: ”Jag kommer inte att smyga ut bakvägen, jag kommer att ta den stora trappan ut. Och jag kommer att gå ut med buller och bång.” Men han är ett undantag, säger Joel Halldorf.

– Det som är vanligast är att folk så att säga smyger ut och glider bort ur församlingsgemenskapen. Stockholm Karisma Center var lite annorlunda, eftersom det var ett församlingsprojekt som just gick under med buller och bång – det var nyheter som skrevs och media som avslöjade.

– Samtidigt är det något som inte har bearbetats så mycket i Pingströrelsen. Pastorerna pratar alltid mycket sinsemellan, och tidningen Dagen har gjort en del saker. Men det finns ganska lite av bearbetning bortom pastorernas slutna konferenser.

– Där tror jag att det finns jättemycket att göra, fortsätter han.

 Det har talats om pingströrelsen – men har det funnits liknande tendenser i andra kyrkor? Saker som har dolts på det sättet?

– Det finns många kyrkor som har större eller mindre problem. Svenska kyrkan har till exempel arbetsmiljöproblem i många församlingar, Katolska kyrkan har sina problem med övergreppsskandaler och en klerikal struktur och så, och frikyrkorna har sina problem.

– Men även inom frikyrkan hör man betydligt mindre om sådana problem inom ett samfund som Equmeniakyrkan jämfört med de pingstkarismatiska samfunden som Pingströrelsen eller Livets Ord. Man kan fundera på vad det beror på. Varför olika av församlingsmiljöer inom frikyrkan verkar ha olika grad av problem.

LÄS OCKSÅ

Systrarnas berättelse om
Karisma Center är ett stålbad

Recension. Det har skrivits artiklar och poddats om pingstförsamlingen Stockholm Karisma Center krasch, om pengarna och sekttendenserna, men Fernandos och Twal Hedmans bok ”Även den minsta fanatiker behöver sova ibland” är något helt annat. 

Det har varit många skandaler som har avslöjats både i Sverige och internationellt under senare år – vad tror du att det hänger ihop med?

– Det är svårt att säga – man måste nog titta på det utifrån olika fall. Delvis kan det vara att det finns fler visselblåsare, att det finns en större öppenhet att tala om sådana här saker som gör att sådant kommer fram som tidigare skulle ha förblivit fördolda, svarar Joel Halldorf.

– Men jag tycker också att man märker på det som har varit i Pingströrelsen att man har varit lite tagen på sängen av det. Att man inte har några ordentliga strukturer på plats för att hantera den här typen av problem.

– Trots att man varit samfund i 25 år var det först på den senaste Pingst Pastor-konferensen som man talade om att ha en form av granskningsnämnd som skulle sköta en del sådana ärenden. Där har Pingströrelsen mycket att komma i kapp när det gäller att skapa trygga miljöer och bra strukturer för granskning och självgranskning.

Bristande engagemang

När jag frågar hur man som församling eller samfund kommer till rätta med detta blir Joel Halldorf tyst en stund.

– Jag tror att en stor utmaning idag är att i flera samfund finns ett bristande engagemang kring ledningen av församlingen, som gör att medlemmar inte ser eller säger ifrån när det sker oegentliga saker, säger han.

– Även om det formellt finns församlingsmöten och sådana saker på plats, så behöver hela församlingen, eller större delen av församlingen åtminstone, engagera sig i församlingslivet och också känna att de har mandat att säga ifrån om det sker sådant som är galet om man ska komma till rätta med problem.

– Där kan jag tycka att det finns en passivitet ibland som är bekymmersam, avslutar Joel Halldorf.