Miséria når inte 
hela vägen fram

Att recensera en spelfilm med dokumentära ambitioner är alltid en balansgång. Å ena sidan måste filmen bedömas som ett självständigt verk, men risken finns att en kärv analys kan uppfattas som bristande empati för de verkliga människor berättelsen handlar om. Eller, som i detta fall, för projektets vällovliga syfte. Därför är det på sin plats att poängtera att denna recension fokuserar på filmen Miséria som konstnärligt uttryck och inte på Sebastian Stakset som person eller hans livshistoria.

Mötet med kristen tro

För likheterna med verkligheten är flera. Regissör Liam Norberg och Sebastian Stakset har båda lämnat ett kriminellt liv och är idag kristna. Norberg greps strax före premiären av sin genombrottsfilm Sökarna och dömdes för värdetransportrån och kuppen mot dåvarande Gotabanken. Precis som Stakset har Norberg blivit frälst, skrivit en bok och arbetar nu som evangelist. I Miséria finns flera paralleller till deras tidigare liv med kriminalitet och droger, och framförallt den radikala vändningen som sker genom mötet med kristen tro. 

Miséria handlar om Adam, spelad av Sebastian Stakset. Han är en ung man i en betongförort i Stockholm som dras in i en värld av kriminalitet, kokain och skulder. På en anstalt möter han Frankie, en grovt kriminell som introducerar honom för gängledaren Chicago. Efter en rad våldsamma brott – här blir dramaturgin något oklar – växer hans skuld till Chicago till 800 000 kronor. Trots att Adams flickvän Alicia försöker locka och dra honom mot en annan sorts liv med deras gemensamma barn, fortsätter Adam göra destruktiva livsval. Till slut styrs han helt av Chicago som tvingar honom att utföra allt grövre brott.

Sebastian Stakset saknar den sceniska närvaro erfarna skådespelare besitter. Den känsliga balansgången mellan fokus och avspänning där en skådespelare kan släppa medvetenheten om sig själv och bli autentisk i nuet finns inte. Det gör att Staksets prestation blir ansträngd och ojämn vilket tyvärr drar ner filmens helhetsintryck. Ibland försvinner karaktären Adam och kvar i bild blir Sebastian Stakset som säger inövade repliker. 

Comeback för Rapace

Ola Rapace gör comeback på bioduken som Chicago men får kämpa tappert med ett stelt manus tyngt av klichéer. Filmen hade mått bra av en rejäl omarbetning av dialogerna för att skapa ett mer naturligt flöde. Det finns ingen som pratar så här.

Amanda Renberg som spelar Adams flickvän Alicia levererar däremot en imponerande insats. Hon balanserar det våldsamma temat och bidrar med en känsla av äkthet och emotionell tyngd som lyfter filmen, särskilt i scener där relationen mellan Adam och Alicia sätts på prov. Renberg mejslar fram en genuin och komplex karaktär som står i stark kontrast till de mer endimensionella figurerna Adam och Chicago. 

Budget saknades

Det märks att Miséria saknar den budget som svensk biofilm vanligtvis har, man fick inget stöd från Svenska filminstitutet, men filmens problem bottnar snarare i hur en livsomvandling till ett kristet liv ska gestaltas utan att det känns påklistrat eller platt. I slutändan måste biobesökaren få reflektera själv, inte få ett färdigt svar presenterat för sig. Det kan också påpekas att filmskapande är en konstform och skådespelare är ett yrke.