Världshistoriens centralgestalt utmanar än idag

Advent är en speciell tid, stämningsfull genom alla strålande stjärnor och ljus. En stor del av Sveriges befolkning bevistar under den tiden gärna kristna sammankomster. Första advent brukar innebära trängsel i kyrkbänkarna, och helgerna därefter annonseras sånggudstjänster med älskade advents- och julpsalmer. Vid sådana tillfällen känns det ofta som om allas sinnen är vidöppna. De tända ljusen, den gemensamma sången som brusar under valven, och vackra ord om frid på vår jord ...  Adventstid borde vara varje kristen förkunnares höjdpunkt på året! Uppbackad av de vackra psalmerna är uppgiften att presentera Jesus – världens frälsare! Allt handlar om honom – Guds kärleksgåva. Kristendomen är knuten till en person – Jesus! 

Jesus är världshistoriens centralgestalt. Vår tideräkning är knuten till hans födelse, och ingen annan har påverkat vår historia eller berört enskilda människors liv på samma sätt som mannen från Nasaret. Vem är han? Den frågan bränner genom tiderna. Den är högaktuell i dag. När vi närmar oss Jesus händer något i vår inre värld. Han oroar. Talar. Kallar. Ställer oss inför en avgörelse.”Mitt i världshistorien reser sig en personlighet, som inte liknar någon annan vi känner”, skriver en känd svensk historiker, Harald Hjärne. ”Han visar framåt mot ett mål, dit folkens alla villovägar sammanlöper i en frid, som övergår alla deras planer och drömmar ...” Jesus är unik! Och att predika är att ”förkunna Kristus för folket”. 

Albert Schweitzer skriver om Jesus:”Som en okänd och namnlös kommer han till oss liksom han vid stranden av Genesaret kom till de män, som inte visste vem han var. Men han säger samma ord:Följ mig ... Och för dem som följer honom, lärda och olärda, skall han uppenbara sig i det, som de i gemenskap med honom får uppleva av frid, kamp och lidande, och som en outsäglig hemlighet kommer de att erfara vem han är ...” Vi annonserar emellanåt lockande och intressanta rubriker. Vi inbjuder till temagudstjänster av olika slag. Men, låt oss tänka på att förkunna innebär att berätta de goda nyheterna, evangeliet. Att måla bilden av frälsaren med så varma färger att alla som lyssnar berörs av kallelseorden att följa honom! 

Men, vi vet att hans ord kan bli oerhört närgångna. Hans budskap är inte lättsmält, ingen behaglig sovkudde för den som behöver väckas. Det provocerar och utmanar vår självgodhet och stolthet. Det andas helighet och rör vid hjärta och samvete. Därför är det inte så förvånande att kyrkan, i tider av ljumhet, tonar ner Jesusnamnet i sin predikan. Det är lättare att tala om Gud i lite mer allmänna ordalag. Men, det öppnar inte frälsningens väg! Det ställer inte sökande människor vid omvändelsens port – den trånga porten som leder till livet. Vi lär inte känna Jesus på avstånd, från åskådarplats. Hans kärlek utmanar oss att våga börja gå i hans fotspår. Det är genom att börja följa Mästaren som vi lär känna honom! Det är på överlåtelsens och trons väg som han uppenbarar sig för oss.

Andens uppgift är att förhärliga och förklara Jesus, att ge vårt inre öga ljus så vi kan förstå vem han är. Hjälparen, Anden, är nyckeln till Bibeln. När vi, under ödmjuk bön om hans ledning, börjar läsa Bibeln, kommer den levande Jesus oss till mötes. Och då den helige Ande får beröra kyrkan med förnyande kärlek och liv, blir alltid frukten fokus på Jesus! Det är angeläget i dag, i en tid präglad av vilset, andligt sökande. Törsten måste få möta källan – Jesus! 

Martin Luther skriver att Jesus är Guds fadershjärtas spegel. ”Han är utstrålningen av Guds härlighet och det fulla uttrycket för vad Gud är ...” (Hebr.1:3) Jag önskar att de församlade i din kyrka vänder blickarna mot talarstolen och sjunger: ”Låt mig få höra om Jesus ..