Släkten Lindberg 
firar med läsarsånger

Målle, eller egentligen Birger Tord Uno Lindberg, är yngst av sex syskon och växte upp i småländska Nässjö. Hans föräldrar tillhörde resandefolket och hade romska rötter, men var också engagerade inom frikyrkorörelsen: Hans far var frälsningssoldat, hans mor var baptist och flera av syskonen var pingstvänner. 

– Det började egentligen med Calle Lindberg som var Målles storebror och Siwerts pappa, berättar Emilia Lindberg när vi talas vid på telefon. 

Läsarsånger

Hon är syskonbarnbarn till Målle Lindberg, 95 år, och har gjort sig känd för sin country- och gospelmusik med särskild förkärlek för läsarsångerna – något hon delar med många i släkten Lindberg.

– Calle var en av de första evangelisterna inom Frälsningsarmén som på 1940-talet åkte hela vägen till Amerika som evangelist. Han spelade på sitt stora vita dragspel och kallade sig för Zigenarpredikanten, fortsätter hon.

– Han tog med sig Målle och sedan hände något med Målles egen uppgift för Gud, det är en helt egen historia för sig där han både mötte Gud och fick den här kallelsen. Han ville nå ut och fick en slags frimodighet, han blev väldigt orädd och frimodig i sina metoder.

– Målle kom till lilla Målilla mitt i vintern och kände att här skulle han ha tältmöten 1963. Han fick tag i ett tält och där började egentligen det hela, säger Emilia Lindberg.

– Snart var han känd över hela Sverige. Målle Lindberg hade en kraftfull men även kontroversiell predikostil – ett exempel var när han iklädd en vit kostym lät sig sänkas ner från en helikopter till de väntande tältmötesbesökarna i Örnsköldsvik.

– Men också i den där första tältmötesserien blev familjen inkopplad. Bröderna ställde upp, någon backade upp ekonomiskt och min farfar var med och döpte människor i ett badkar trots att vattnet frös till is. De stod liksom med varandra och så har det fortsatt, fortsätter Emilia.

– Det är lite av ett kännetecken för Lindbergssläkten, att generationerna har mötts genom sången och musiken om Jesus. Redan när Målle och hans syskon var yngre och man samlades på söndagseftermiddagarna i Nässjö där en av dem bodde, då satt man ute i trädgården på eftermiddagarna och spelade och sjöng tillsammans medan folk som gick förbi lyssnade. 

Stark gemenskap

– Jag tror att det var viktigt för syskonen, som kände av ett visst utanförskap, att man höll ihop och hade en stark gemenskap kring sången och musiken, kring dragspelen och kring frälsningen, säger hon och talar även om Siwert Lindberg, 80 år, som spelar dragspel sedan 15 års ålder. 

Hur känner du idag inför familjens historia? Du går ändå på något sätt i deras fotspår?

– Jag gör ju det. En del av oss blir liksom märkta av det, vi har vuxit upp med det. Min pappa Nenne Lindberg, som nyligen fyllde 70 år, är likadan. Det finns en bild på honom som sjuåring där han står bredvid Målle med maracas i händerna. Han står där längst fram och man ser att han är själv märkt av att det här är viktigt. Och det där har följt honom genom livet.

Stafettpinnen förs vidare

– Jag växte upp på samma sätt. Jag var liten när jag satt på första bänken och tänkte att jag skulle också vilja bli en sådan som de. Det är som att vissa av oss märks med det här att vi plockar stafettpinnen vidare, svarar Emilia Lindberg.

– Kanske finns där också detta med att man aldrig ger sig. Jag menar: Målle, som är 95, vill fortfarande ha ett musikmöte på sin födelsedag. Visst är det för att vi älskar uppmärksamheten, det är det mänskliga. Absolut, jag tror inte man behöver förneka det.

– Men det är också för att få peka på sången om Jesus, om vad han har gjort i våra liv: Kan jag få göra något en gång till för att lyfta fram evangeliet. Det blir så inspirerande också för dem som är yngre, att se de äldre fortsätta bara man kan.

– Jag älskar själv den livsinställningen, att kunna tänka så som kristen: Gud har nog användning för mig på något sätt också idag, fortsätter hon och berättar om sin egen dotter Vera, sju år.

– Under den tältmötesserie som vi hade i somras var Målle med. Han har suttit i en fåtölj, haft mikrofonen och sjungit lite, medan hon gång på gång har tagit med en stol upp på scenen för att sitta bredvid honom och titta på honom, helt fascinerad över Målle. Jag tänker att nu är det kanske något nytt som håller på att spira igen.

– Det är som att det sitter i, vi har alltid fått vara med. Ta en gitarr, spela lite, sjung en sång om du vill. Det har egentligen aldrig varit påtvingat, men möjligheten har funnits där. Som min lillebror Martin, som idag är dansbandsmusiker på heltid: han har alltid fått vara med, med en trumma, med en bas och vuxit in i sin roll. Man har liksom varit inräknad: Du kan också vara med.

Emilia Lindberg talar om att det inte bara är förkärleken till musiken som funnits där, utan även ”samma sånger i stor utsträckning”, förklarar hon. 

– Det är intressant, just de här berättande sångerna om Gud, om vem han är och vad han kan göra, i den här tappningen. De har ändå överlevt. Det är mycket samma sånger som både min bror och jag lyssnar på och tycker om. Det jag sjunger när jag är ute och reser är många gånger läsarsånger och psalmer, en del nytt men också gammalt.

Vad har gjort att de här sångerna lever kvar?

– Jag tror att de är tidlösa. Mycket av den här sångskatten är tidlös på det sättet att texten har ett innehåll som berättar utifrån Bibeln, utifrån Guds ord och utifrån tron på Gud. Man kan jämföra dem med modern lovsång där man mer sjunger sånger till Gud – det är också oerhört viktigt och bra.

– Men jag tycker att det är synd att jämföra på det sättet. Allt behövs, men man förlorar mycket om man tror att den så kallade gamla sången bara är gammal. Den är tidlös för att den berättar, precis som Guds ord berättar, om vem Gud är – och det gör de här sångerna. Jag tycker egentligen inte att det finns någon motsättning i det. 

Många i familjen Lindberg har varit evangelister och försökt nå människor – vad är det där vi kan lära av tidigare generationer?

– Vi lever så klart i en annan tid, med andra utmaningar och i ett annat samhälle. Utvecklingen går framåt på alla plan. Vi står inför andra utmaningar än man gjorde då. Men jag tror att vi får gå tillbaka till tron på att Guds ord är detsamma, vi tror att Jesus är densamme. Vi tror att budskapet om honom fortfarande räcker, det har inte förändrats.

– Det är ett budskap som vi fortfarande bör i ord och ton kunna nå fram med, från hjärta till hjärta. Sedan kan det se olika ut hur vi gör det. Jag tror att mycket handlar om att inte hamna i det här ”vi och dom”-tänket. Att vi ska lära alla andra allt som är rätt. Att vi ska säga att vi har svar på allt, att vi ska förmana alltid och peka på andra.

Bristvara

– Sist jag var i Norge var det en som talade om att när du pekar med ett finger åt andra är det alltid tre fingrar som pekar mot dig själv. Men om man ska se generationer tillbaka så tror jag att man mer predikade att det var viktigt att vi som kristna var aktiva, att vi hade en längtan efter att nå våra grannar.

– Jag tror på de enkla sakerna: att göra gott, att se efter vilka behov som finns i vår stad. Vad behövs? Är det bland EPA-ungdomar, är det hos barnen eller är det i gemenskap för äldre som behoven är störst? Jag tror att man behöver läsa av sitt eget samhälle: Vad kan vi göra för vårt samhälle?

– Det som är en bristvara i samhället, det är att ingen har tid med någonting idag. Vi kanske ska vara en kraft som kan ta tid för sina medmänniskor, avslutar Emilia Lindberg.