Ordets tjänare i en utmanande tid

Kallelsen var så stark och berörde mycket djupt. Jag visste redan som ung pojke att min livsuppgift skulle vara att predika Guds ord. Under helig avskiljning lovade jag att vara trogen det budskap jag anförtrotts. Jag har ingen rätt att förvanska och förändra efter strömningar och tyckanden i tiden. Budskapet är mig givet. Räkenskapsdagen kommer, när jag möter min uppdragsgivare. Då ska mitt verk prövas. Har jag lagt till eller dragit ifrån något för att vara människor till behag? Enligt Paulus kommer det att vara särskilt pressande att stå i denna tjänst under församlingens sista tid på jorden. Man vill nämligen höra det som ”kliar i öronen”. Ett tydligt omvändelsebudskap är knappast i tiden. 

Då jag studerar Johannes Döparens förkunnargärning fylls jag av verklig respekt. Han prisgav sitt liv för att bana väg för den stora Jesusväckelsen! Jag tror inte att han hade fått en enda inbjudan till dagens kyrkor i Norden. I stället hade han nog blivit anklagad, dragen inför rätta, för att han skuldbelade och kränkte sina lyssnare. Men, det intressanta är att den skärpa, och doft av helighet, som präglade hans tjänst var nyckeln till den andliga rörelse som tömde städerna. Budskapet väckte längtan till liv. Dopvattnet var i ständig rörelse. ”En man uppträdde sänd av Gud ...” Han var inte en religiös underhållare som vände kappan efter vinden. Fylld av Anden ropade han ut det budskap han fått av Gud att bära fram till sin samtid. Här möter vi integritet, trohet och mod.

Jag ber om visdom att förmedla eviga sanningar med värme, ömhet och känsla. Att kärlek och ödmjukhet ska vara kännetecken för min tjänst. Barmhärtighet, godhet och nåd. Viljan att lyfta och bära, inte trampa ner och sarga. Att jag ska vara ärlig och sann, trogen budskapet Gud anförtrodde mig. I ensamma bönestunder trycker jag ofta Bibeln tätt intill mitt hjärta. 

Jag fick dra lite i handbromsen under våren/sommaren på grund av besvärande reumatisk värk. Då jag nu åter vågat satsa helhjärtat har jag känt ett allvar som aldrig förr. Ofta har jag fått kämpa för att hålla tårarna tillbaka då jag träder fram för att läsa bibelordet Gud lagt på mitt hjärta. Jag tror att vi står inför en annorlunda och utmanande tid. Kampen hårdnar. Trycket i samhället tilltar. Utvecklingen går åt väldigt olika håll i kristenheten. Men vi kommer också att höra vittnesbörd om andligt uppvaknande, väckelse, på den ena platsen efter den andra! Än en gång ska man kunna säga: ”Ordet hade framgång och visade sin kraft ...”

Varje vecka är överfylld av gudstjänster runt om i Norden. Jag trivs lika bra i de små missionshusen som i de mäktiga katedralerna. Lite olika traditioner berikar mig och jag ser det som en stor rikedom att ha vänner, och öppna dörrar, i både gamla och nya församlingar. Där jag möter ödmjukhet, äkthet och levande tro – där är jag hemma! Under hösten försöker jag också hjälpa min kära hemförsamling medan vår pastor har lite ledigt. I går startade vi upp en kvällsbibelskola som ska pågå varje onsdag under ett par månader. Jag blev häpen då jag såg den stora kyrksalen fyllas av glada, förväntansfulla människor från när och fjärran. Det verkar finnas en törst och längtan att hitta tillbaka till Bibeln – till det lite djupare studiet av helig skrift. Så hoppfullt – och ansvarsfullt!

”Jag skäms inte för evangeliet.” Med den proklamationen inleder Paulus Romarbrevet. 

I går citerade någon bönen den första församlingen bad: ”... hjälp dina tjänare att frimodigt förkunna ditt ord, genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn …”