Öppna ögonen – se med Guds perspektiv

Profeten oroade landets makthavare. Elisa, med sin frimodighet och andliga skärpa, utövade ett inflytande som kungen absolut ville få slut på. Därför var gudsmannen hotad till livet. En tidig morgon då Elisas medarbetare tittade ut fick han, till sin förskräckelse, se att hela staden var omringad av fientligt sinnade härar. Inte undra på att han blev rädd! Han rusade in till profeten, och med andan i halsen beskrev han den fruktansvärda hotbild som nästan förlamat honom av skräck. Elisa verkar inte bli överraskad. Och han rubbas inte i sitt lugn. Ber bara följande korta bön: ”Herre, öppna hans ögon så också han ser ...” I samma minut händer något med tjänarens ögon. Hotbilden är kvar, men i synfältet finns ytterligare en dimension. Ovanför fiendehärarna ser han plötsligt hästar och vagnar av eld – en himmelsk resurs som står till deras förfogande.

”... öppna hans ögon ...” Jag tror att detta är en av Bibelns alla böner som den kristna församlingen i Norden behöver ta till sitt hjärta i dag. Det handlar inte om verklighetsflykt. Att förneka eller förtränga de negativa krafter som är i verksamhet. Att gå runt med ”andliga skygglappar”. Inte alls. Men att med trons ögon se de mäktiga krafter som är på vår sida! Som strider för oss då kampen känns hård. Fruktan kan fördunkla vår blick. Då ser vi ofta bara svårigheter – inga möjligheter. Och vi luras att ha det onda i fokus. Vi blir förlamade och nedstämda. Vi orkar inte lyfta blicken nog högt för att ana vad Gud kan och vill göra.

Lite tidigare i Bibeln möter vi Hagar. Hon är på flykt. Vilsen och rädd. Livet är nog kaotiskt på alla sätt. Med sig på ökenvandringen har hon sin son – den dyrbara gåva hon fått av Gud. Törsten bränner, och hon ser med förtvivlan att vattnet de haft med sig tagit slut. Värre än sin egen törst är pojkens hjärtskärande gråt. Till sist är hon så desperat att hon kastar pojken ifrån sig. ”Jag orkar inte höra hans gråt”, säger hon. Hon har verkligen kommit till vägs ände. Inget hopp finns kvar. Hon ser den torra ökensanden runt omkring sig. Allt andas död. Då hör hon plötsligt Guds varma fadersstämma. Han säger att han hört gossens röst. Och i samma stund öppnar han Hagars ögon så hon ser att hon befinner sig alldeles intill en källa med friskt, porlande vatten! Gud skapade inte den källan just då. Den hade alltid funnits där. Men i hennes förtvivlade tillstånd förmådde hon inte att se den! Hon höll på att törsta ihjäl trots att källan var inom räckhåll! Kanske någon kan känna igen sig i detta. Ensam ute i torrt ökenlandskap blev hon så övermannad av sorg och smärta att hon inte förmådde se med rätta ögon på sin situation. Läget var ju egentligen hoppfullt, men hon var helt inkapslad i sin förtvivlan. Hon behövde ett gudsingripande – öppnade ögon! 

Hur ser du på din situation? Har du förlorat förmågan att ”se med Guds ögon” på de omständigheter som känns svåra? Har den andliga skärpan och klarsynen fördunklats för dig?

Paulus ber så innerligt för sina vänner i Efesus att Gud, med sin Ande, ska öppna deras hjärtans ögon. Då flyttas fokus från vår egen hjälplöshet till Guds storhet och makt! Vi ser Jesus och allt det han vill vara för oss och verka genom oss. Min känsla är att vi, mer än någonsin, behöver förkunnare som ingjuter tro och hopp. Som har gåvan att öppna våra ögon för andliga verkligheter. Förmedla en levande vision som gör att felaktiga fjäll faller och blicken klarnar. Då förbyts modlöshet och apati i segertro och glädjefylld förväntan!

”Gud, låt oss leva i den himmelska visionen, Så vi ser dina möjligheter i vår tid ...”