Kvällsbibelskola vänder uppgivenhet till ny tro och glädje

I höst har vår kyrksal fyllts på vanliga vardagskvällar. Det har varit glädje och förväntan i luften. Och atmosfären har känts så öppen. Jag lovade att hjälpa församlingen lite extra under några månader. Vi kan kalla det en vakansperiod. Trots att kalendern redan var fulltecknad med möten och konferenser runt om i landet upplevde jag tydligt Gud hjälp att även foga in detta förtroendeuppdrag. Jag är tacksam att få tillhöra en lokal församling, och då de ber om hjälp har det hög prioritet.

En tanke föddes att inbjuda till kvällsbibelskola. Sagt och gjort, min något äldre kollega, Karl-Gösta Andersson, och jag började samtala om de behov vi såg i församlingen. Ett ord var uppmuntran, ett annat fördjupning och ett tredje komplettering. Vi såg ett utrymme, rent ekonomiskt, att kunna bjuda in olika förkunnare som skulle kunna berika och betjäna oss utifrån de tjänster de stod i, och de gåvor de var bärare av. Vi inbjöd pastorer med pionjäranda, evangelister med passion och visionärt tänkande. Det blev en högintressant blandning av talare från Svenska kyrkan, Equmeniakyrkan, Pingst och andra samfund. Tillsammans, och med lite olika utgångspunkt, ingöt de framtidstro och vände kyrkans hjärta utåt mot dem som ännu inte mött Jesus. 

Jag blev så berörd då jag såg gensvaret från både unga och gamla, och många, många deltagare från mindre församlingar i hela distriktet. Bevisligen fanns det ett uppdämt behov både av en gemensam mötesplats och möjligheten att få berikas av att lyssna till nya röster. Jag tänker på hur det var i min ungdom. Varje församling ordnade bibelveckor, konferenshelger och möteskampanjer. Det är givetvis bra med kontinuitet – men det är också viktigt med kompletterande tjänster. Tyvärr är de ekonomiska ramarna ofta så strama i dag att naturlig bredd i förkunnelsen, impulser utifrån och betjäning av olika tjänstegåvor nästan försvunnit. Detta är något jag beklagar. 

En rätt balans mellan stationära och ambulerande förkunnare tror jag är av godo. Min känsla är att våra samfund och läroanstalter behöver satsa på att fostra fram spjutspetsar. Bibellärare som helt kan ägna sig åt att resa runt för att medverka i bibelveckor och lokala församlingsbibelskolor. Utpräglade evangelister, visionära pionjärer, ungdomsteam som drar kyrkornas unga med ut i evangelisation och liknande initiativ. Kanske vi behöver omprioritera lite, skapa utrymme i budgeten, som möjliggör mer offensiva satsningar och vidgar horisonten? Ensam är inte stark. Vi behöver alla de andliga tjänster Bibeln talar om.

Det var otroligt utmanande att lyssna till Rickard Lundgren, missionär och pionjär, med uppdrag av Equmeniakyrkan att plantera nya församlingar. Hans personliga vittnesbörd är oerhört trosstärkande. Han är härligt jordnära och andefylld! Allt han gör syftar till en sak: att leda nya människor till tro. På samma sätt var det verkligt berikande att höra den unge prästen som representerade Alpha-arbetet. Och pingstpastorn Sam Wohlin som ödmjukt berättade om de förunderliga öppningar han och hans församling fått in i nyaandliga nätverk. De är mitt i en spirande väckelse. 

Varje kvällsbibelskola fylldes vi av känslan av att allt är möjligt! Apati och modlöshet fick smita ut bakvägen ...

En annan onsdagskväll hade vi äran att välkomna pastor Sven Nilsson, en ungdomlig och framåtblickande 95-åring. Det var en ljuvlig stillhet som vilade över folket medan han talade. Och hans kärleksförklaring till den kristna gemenskapen kändes så varm och äkta. Han lät oss ana hur beroende vi är av varandra, att vi är relaterade till varandra som lemmar i samma kropp. Inte bara i den egna lilla gemenskapen – Kristi kropp utgörs av alla som valt att älska, följa och tjäna honom!

Vi behöver input utifrån! Inspiration! Hjälp till nytänkande! Mångfald som berikar. Olika gåvor i funktion. Tillfällen för starka gudsmöten! Mötesplatser för alla som längtar efter efter ett djupare liv!