Frihet från fruktan

”Hur många av oss har inte ett fruktans skelett i garderoben där hemma – dolda farhågor, som dyker upp i livets mörka stunder för att hemsöka oss ...?” (Aaron Linford).

Det finns orsak till varför uppmaningen att inte frukta/inte vara rädd återkommer så ofta i Bibeln. Om jag räknat rätt finns det tillräckligt många bibelverser på det temat för att täcka årets alla dagar! 

Var kommer all rädsla och oro ifrån? Varför ängslas vi i stället för att känna glädje, trygghet och förtröstan? Fruktan kan verkligen få makt över våra liv. Jag har sett tragiska exempel på detta. Hur den bryter ned vår motståndskraft, gör oss till offer för att det vi är rädda för ska inträffa! ”Det jag fruktade för har kommit över mig ...”

Vi fruktar för det flydda. Vi fruktar för framtiden. Vi oroar oss för olyckor, sjukdomar, missräkningar, nederlag och besvikelser. Många är kroniskt rädda för det okända. Vill inte ge sig in på nya, oprövade områden. Bara i det invanda och välkända känner man sig lugn. Och livet blir därefter. Färglöst och förlamat. Om detta präglar min gudsrelation är det beklämmande. Jesus sa ju att vi skulle vara som barn, och vad jag vet om barn är att de har en obändig upptäckariver. Är nyfikna, vill lära sig nya saker. Det är själva livet i dem, ännu oförstört, som har denna kraft och ständigt vill framåt för att upptäcka och lära nya ting. 

”Så här har vi aldrig gjort förut.” En ganska vanlig kommentar i en församlingsgemenskap som stagnerat. Och det märkliga är att oviljan och rädslan för förändring ofta biter sig fast mer och mer trots att framgång och utveckling uteblivit!? Allt talar alltså för att det vore intressant och klokt att pröva något nytt ...

Kontrasten till detta möter vi i Paulus undervisning till sina vänner i Filippi. Han sträcker sig framåt. Han är inte färdig. Han vill uppleva mer. Därför är han angelägen om att inte vara bunden av det som ligger bakom. Den lärde mannen har något av barnets rena natur. Det är inte ”på stället marsch” som gäller. Kallelsen driver honom ständigt vidare. Kärleken jagar bort all fruktan. 

Det lär finnas en gammal karta från den tiden då ännu stora områden av Afrika och Asien var outforskade. Över stora okända områden stod skrivet: ”Här torde finnas drakar.” Kartografernas livliga fantasi hade fyllt dessa fläckar med skräckvarelser. Den helige Franciscus efterföljare använde en sådan karta när de planerade en missionsresa. De kryssade över texten om drakar och vampyrer. I stället skrev de över dessa fält:”Här finns Gud!” Pastor David Klemetz kommenterar detta: ”Så får också vi skriva över de mörka skrymslena i vårt liv och över våra dystraste upplevelser: här finns Gud! Ingen fruktans drake, och ingen rädslans vampyr, kan motstå trons genomträngande ljusstråle. Seger över vår fruktan kommer genom en Kristus-inriktad tro.”

Det är inte så konstigt om ensamma små människor känner att oro och rädsla klappar på porten i en tid som denna! Jag tänker på det då jag ser hur alla möjliga (och omöjliga) konspirationsteorier poppar upp. Dessa krafter verkar ofta utifrån fruktan. Man ser hotbilder vart man än tittar. Det är givetvis bra med kristna som är observanta, men dystert och beklämmande om det är brist på tillit och vila i Gud som gör att fruktan hela tiden styr sättet att tänka och reagera ...

Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont ... Så underbart att få vara trygg i Guds gemenskap. Han vill alltid vara med mig. Hjälpa mig. Bevara mig. Omsluta mig på alla sidor.