Obegripligt att KD är med och nedmonterar civilsamhället
Kommentar. Hur kan Kristdemokraterna stödja regeringens biståndsförändringar när partiet samtidigt har betonat att biståndet i större utsträckning bör kanaliseras genom civilsamhället? frågar sig Åke Hällzon.
Regeringens beslut att omvandla svenska biståndsavtal med Sida har fått stark kritik från kristna biståndsorganisationer, som frikyrkornas Diakonia. Regeringens arbete, som tills helt nyligen letts av numera migrationsminister Johan Forssell, har planerat omfattande förändringar av det svenska biståndet. Syftet är, menar man, att effektivisera och öka transparensen.
Den nya policyn innebär att stödet till civilsamhällets organisationer ska omstruktureras, vilket påverkar hur biståndsmedel fördelas och vilka organisationer som får ta del av dessa medel. Förändringen innebär också att de nuvarande avtalen med 17 strategiska partnerorganisationer, SPO:er, däribland Diakonia, sägs upp från och med 1 januari 2025, något som vi tidigare rapporterat om i Hemmets Vän.
De visar sig nu att en av de största förändringarna är att hur biståndet till civilsamhället fördelas kommer att bli konkurrensutsatt. I det nya systemet kommer fler organisationer, utöver de 17 nuvarande, att kunna ansöka om medel. Detta har lett till oro och kritik från de organisationer som riskerar att förlora sitt stöd, eftersom de redan befintliga projekten och deras samarbetspartners plötsligt ställs inför osäkerhet om framtida finansiering. Förändringarna har lett till att pågående biståndsprojekt, såsom Diakonias arbete mot könsstympning i Burkina Faso, nu stoppats. Diakonias chef i Burkina Faso, Nadine Kone, uttrycker oro över att framstegen kan gå förlorade, eftersom projekt som stödjer omskolning av kvinnor som tidigare utfört könsstympning hotas att upphöra.
Regeringen försvarar förändringarna som nödvändiga för att öka effektiviteten i det svenska biståndet. Johan Forssell menade att de nuvarande biståndsstrategierna är ”spretiga” och att biståndspolitiken behöver bli mer fokuserad och resultatinriktad. Den nya inriktningen handlar om att gifta ihop bistånd och handel, med ambitionen att skapa synergier och göra svenska investeringar och jobb till en större del av utvecklingssamarbetet.
För svensk kyrklighet är den största förändringen i den nya biståndsstrategin att Sida nu ska ta över fördelningen av biståndsmedlen till civilsamhällets organisationer från de 17 SPO:erna. Enligt regeringens förslag ska Sida inte bara sköta utbetalningarna utan även utveckla nya modeller för ansökningsförfarandet, där fler organisationer ska kunna ansöka om medel. Sida själva har dock varnat för att om myndigheten ska ta över all vidareförmedling av biståndsmedel, skulle det kräva en betydande budgetökning på hisnande 768 miljoner kronor per år samt anställning av över 500 nya medarbetare.
Frågan är hur Kristdemokraterna, som beskriver civilsamhället som en av samhällets grundbultar, resonerar kring dessa beslut? Är detta kristdemokratisk biståndspolitik i praktiken? Uppenbart är att många av frikyrkornas internationella insatser kommer att kraftigt försvagas eller helt försvinna, det finns ingen möjlighet för kyrkornas biståndshandläggare att ensamma genomföra de komplexa ansökningsförfaranden som Sida – med all rätt – kräver.
Hur går det ihop med Kristdemokraternas önskan om att biståndet ”behöver i högre utsträckning kanaliseras genom det civila samhället”?
