Närvarande föräldrar nyckeln i kampen mot skärmberoendet

Sedan snart ett decennium har politiker, forskare och skolor uttryckt allt större oro för hur skärmberoendet påverkar barns och ungas psykiska hälsa. Det finns fog för oron. Skärmarna omger oss. Sociala medier och dataspel är utformade för att ta vår tid, medvetet designade för att skapa ett beroende. 

Enligt en ny undersökning i tidningen Ämnesläraren upplever många lärare att skärmanvändning påverkar elevernas skolarbete negativt. Hela nio av tio av de 5 000 lärare som svarade på enkäten angav att elevernas koncentrations- och inlärningsförmåga försämras av mobilanvändning, sociala medier och dataspel. En expertgrupp från OECD har dragit liknande slutsatser och varnar för de långsiktiga konsekvenserna för den kognitiva utvecklingen.

Vid presskonferensen i veckan om de nya skärmtidsråden för barn betonade både Folkhälsomyndigheten och socialminister Jakob Forssmed att ju mer tid barn spenderar på sociala medier, desto sämre mår de. Men deras budskap skiljde sig också åt. Medan socialministern menade att regeringen nu räddar en generation från skärmarna var Folkhälsomyndighetens framtoning mer avdramatiserad, med fokus på att ge föräldrar praktiska råd.

Folkhälsomyndighetens nya rekommendationer är tydliga: Hjälp barnen att få tillräckligt med sömn, engagera er i samtal och umgänge, även på digitala plattformar, och ha insyn i vad de utsätts för online. Råden kan framstå som självklara, men vi ska inte underskatta det stöd som råden är för familjer där skärmberoendet är ett problem och föräldrar behöver stöd. Att kunna peka på en myndighets råd är en styrka.

Råden handlar inte bara om att skärmtid ska begränsas, här står också att läsa om vikten av aktiv lek och att som förälder vara närvarande under barnens vakna tid. 

Det är bra, det är hos föräldrarna problemet ligger och från dem som förändringen måste komma. Det är lite för enkelt att lägga skulden enbart på skärmarna och tro att regeringens råd ensamma plötsligt ska rädda barnen. Den verkliga frågan är: Vad gör föräldrarna när barnen sitter med sina skärmar? (Över sex timmar per dygn är skärmtidsgenomsnittet för en svensk tonåring.) Problemet uppstår inte enbart för att barn har tillgång till skärmar, utan för att de är ensamma med dem. Här spelar föräldrar en avgörande roll. Det är fullt förståeligt att dagens föräldrar kan känna sig maktlösa om barnen hellre stirrar på sina skärmar än kommer till middagsbordet, men det är just här som föräldrar behöver ta sitt vuxenansvar. Att begränsa skärmtiden kräver medvetenhet och engagemang från förälderns sida. Och det är inte farligt om barn blir arga; det är en naturlig del av gränssättning och uppfostran.

Det är också viktigt att föräldrarna är förebilder genom att undvika använda skärmar i barnens närhet. Om barnen ska få hjälp att navigera i den digitala världen måste föräldrarna vara förebilder i sitt eget skärmbeteende. Det är inte farligt för barn att ha tråkigt; det är en förutsättning för kreativitet och skapande. Det är helt normalt för barn att ibland känna sig arga. Genom att vanemässigt erbjuda skärmen som en distraktion för att undvika gnäll eller konflikter, missar vi chansen att utveckla tålamod, motståndskraft och självkännedom hos våra barn.

Folkhälsomyndighetens rekommendationer om skärmtid är en god vägledning, men inte en lösning i sig. Vi behöver tydligare betona föräldraansvaret. Det är inte socialministerns eller Folkhälsomyndighetens uppgift att fostra våra barn – det är föräldrarnas. Och det börjar med att de är där, verkligen närvarande, för sina barn. För det är just i det vardagliga, ofiltrerade livet som vi skapar band, bygger självförtroende och ger barnen de verktyg de behöver för att navigera i en alltmer komplex värld.