I tragedier håller vi ihop

En tisdag i februari förändrades Sverige. Ett namn vi aldrig hört tidigare etsades fast i vårt medvetande, min stad Örebro blev skådeplats för en tragedi vi ännu inte kan förstå. Risbergska skolan i Örebro, en plats för lärande och framtidsdrömmar, blev en plats för död och förlust. Vi står samlade i en av de mörkaste stunderna i vår moderna historia och försöker förstå vad som har hänt. Samtidigt reser sig frågan som vi kanske aldrig kommer att få besvarad: Varför?

Det finns ingen enkel förklaring. Vi vet ännu inte vilka demoner som plågade Richard Andersson, men vi känner igen mönstret. De ensamma männen, isolerade, hatiska, utstötta eller självutstötta, som vänder sig mot samhället och tar till våld. De är inte terrorister i organiserad mening, de är inte soldater i en konflikt, de är något annat. Något vi ännu inte har en fullt utvecklad vokabulär för. Deras vrede saknar ofta tydliga ideologiska ramar, deras illdåd kan inte alltid placeras i fack. 

Vi tycks leva i en era där unga mäns vrede allt oftare tar sig våldsamma uttryck. Polisen bläddrar genom gärningsmannens digitala spår, letar efter forum där hatet kunde ha odlats, försöker förstå vilken idé, vilken händelse, vilken förlust som drev honom till detta. Kanske var det den ekonomiska osäkerheten, kanske var det ideologiskt drivet, kanske var det en mental sjukdom. Vi letar efter ett tydligt motiv, något som kan ge oss en illusion av kontroll, något som säger: ”Detta kan vi stoppa.” Men ser vi att det kan ha varit frånvaron av livsmening, en tomhet så kvävande att den bara kunde sprängas utåt i våld?

Mitt i detta mörker ser vi samtidigt ett annat Sverige. Vi ser en nation som samlas. Vi ser människor tända ljus, vi ser politiska ledare som för en gångs skull inte söker konflikt. Vi ser kronprinsessan Victoria i tårar vid den provisoriska minnesplatsen utanför skolan medan hon talar om ljus i mörkret. Vi ser ärkebiskopen i Längbro kyrka predika i SVT om förtvivlans ljus, om att hålla samman när vi står i det mest outhärdliga. Vi ser en kyrka så fylld av människor att dörrarna måste stängas. Det är i dessa stunder jag påminns om att vi inte är ensamma. Vi sörjer tillsammans.

Visst känner vi chock och förtvivlan, men vi bär det gemensamt. Detta är sorgen som förenar ett land, smärtan som väver oss samman. 

Mitt Örebro kommer aldrig att bli detsamma igen. Men Sverige är fortfarande Sverige. Ett land där vi, i stunder av tragedi och förtvivlan, fortfarande håller ihop, även om vi aldrig får svaret på frågan varför.