Är kampen mot ensamhet bara tomma ord, Jakob Forssmed?

Socialminister Jakob Forssmed talar gärna om vikten av civilsamhällets små gemenskaper. Det är en återkommande kärnfråga för honom, inte minst när det gäller att bekämpa den ökande ensamheten i Sverige.

Det är mycket bra. En sådan liten gemenskap ur ett statligt perspektiv är allt från församlingar, idrottsföreningar och körer till båtklubbar, kooperativa förskolor och hembygdsföreningar.

Under ett seminarium på nya debattscenen Samsnack i Göteborg i fredags, ett arrangemang av Räddningsmissionen och Stadsmissionen, deltog Forssmed i ett panelsamtal om ungas ensamhet. Han lyfte fram vikten av att unga har någon vuxen att anförtro sig åt och betonade att ensamhet inte bör ses som ett individuellt problem, utan som en gemensam angelägenhet.

För att stärka banden mellan unga och samhället presenterade han också ett förslag om ett så kallat fritidskort – ett kort laddat med pengar som unga ska kunna använda för att delta i föreningslivet och därmed motverka isolering och psykisk ohälsa.

Forssmeds ord om vikten av civilsamhället och dess roll i att skapa social sammanhållning och bryta isolering är mycket viktiga. Att familjen, föreningar och lokala sammanslutningar är fundamentet för ett välfungerande samhälle kan inte nog betonas. Det är bara när vi vänder oss bort från oss själva och mot ett större sammanhang som våra liv får mening. Vi kan ta oss igenom i princip vad som helst – bara vi inte gör det ensamma.

I söndagens Godmorgon Världen talade läkaren och författaren Anders Rosengren om vad som krävs för att människor ska kunna uppnå en djupare form av hälsa – det som vetenskapen kallar existentiell hälsa. Enligt Världshälsoorganisationen WHO är existentiell hälsa sådant som inre mening, förundran och hopp, dimensioner av välmående som går bortom kroppens fysiska hälsa. Kan människor känna detta, ökar även den fysiska hälsan.

Det som gör livet värt att leva, säger Rosengren i programmet, är att uppleva ett större sammanhang och skifta fokus från sig själv till något större, bli del av en gemenskap. (För en kristen är detta närmast självklart.) När en ung människa kan bryta isoleringen och hitta en gemenskap kommer en mängd hälsofördelar som inte alltid kan mätas inom medicinen, men som ändå sparar samhället stora resurser i form av minskade vårdkostnader.

Dessvärre finns det en avgrund mellan den nuvarande regeringens politik och hur Forssmed gång på gång understryker vikten av att människor hittar en gemenskap. Samma regering som Jakob Forssmed sitter i har genomfört kraftiga nedskärningar i bidragen till civilsamhället, inklusive stora neddragningar inom folkbildningen – en av civilsamhällets viktiga pelare som i hög grad riktar sig till just unga. Bilda, det som tidigare hette Frikyrkliga Studieförbundet, är grunden för stora delar av scout- och körverksamhet i svenska frikyrkor.

Det här skapar en märklig diskrepans mellan Forssmeds retorik och regeringens beslut. Hur kan man å ena sidan tala om vikten av civilsamhällets små gemenskaper och dess roll i att bekämpa ensamhet och psykisk ohälsa, samtidigt som man aktivt minskar de resurser som krävs för att dessa gemenskaper ska överleva? Från studieförbund till ideella organisationer – många aktörer inom civilsamhället som Forssmed säger sig vilja stärka står nu inför en tuffare ekonomisk verklighet.

Socialministern verkar ta ensamhetsfrågan på allvar, men samtidigt går regeringens politik i motsatt riktning: Statsbidragen till studieförbunden ska minskas med totalt 500 miljoner kronor fram till 2026. I år 2024 sänks bidragen med 250 miljoner kronor, och ytterligare nedskärningar planeras för 2025 och 2026. Sammanlagt minskas stödet med ungefär en tredjedel av det tidigare anslaget.

I rapporten Ett tystare Sverige från Folkbildningsrådet beskrivs effekterna av regeringens neddragningar. De minskade anslagen kommer att ha betydande effekter på små gemenskaper, särskilt i glesbygdsområden, där studieförbundens verksamheter ofta fungerar som mötesplatser för samvaro i veckorna. Det är också genom studieförbunden som kulturella arrangemang och bildning utanför storstäderna möjliggörs. För många små föreningar är de statliga bidragen en förutsättning för överlevnad. När dessa medel nu kraftigt krymper, riskerar verksamheter att läggas ner och helt försvinna. Det påverkar förstås inte bara ungdomar, utan alla åldersgrupper. Att detta i sin tur kommer att leda till ökad isolering och ensamhet måste även Forssmed förstå. För sköra grupper i marginalen är det en social katastrof.

Denna dubbelmoral – att tala om vikten av civilsamhället och samtidigt undergräva dess ekonomiska förutsättningar – är djupt problematisk och ett svek mot de värden som Forssmed och Kristdemokraterna påstår sig stå för. Civilsamhällets små gemenskaper har alltid varit en grundbult i den kristdemokratiska ideologin, och att nu se hur dessa gemenskaper långsamt kvävs genom statliga nedskärningar är inget annat än en tragedi.

Det är viktigt att förstå att civilsamhället inte bara handlar om organisationer och föreningar; det handlar om människor. Det handlar om de unga som finner en plats i en scoutkår, om de äldre som får gemenskap på ett seniorcenter och om nyanlända som får stöd och utbildning genom studieförbundens integrationsinsatser. När resurserna försvinner, försvinner också de möjligheter dessa människor har att känna sig som en del av ett större sammanhang. Och när ensamheten breder ut sig är det inte bara individen som drabbas, utan hela samhället.

Jakob Forssmeds förslag om ett fritidskort är i sig inte felaktigt. Det kan säkert bidra till att fler unga får möjlighet att delta i organiserade aktiviteter och det är givetvis positivt. Men inte tillräckligt. Ett fritidskort kan inte kompensera för de bredare nedskärningarna inom civilsamhället, och det kan inte ensamt bära ansvaret för att bryta den ökande ensamheten i samhället. De barn som idag spelar fotboll, hockey eller tennis kommer fortsätta göra det.

Om regeringen verkligen menade allvar med sitt engagemang att bekämpa ensamhet och stärka civilsamhällets små gemenskaper, skulle de ompröva sin politik och se till att de organisationer som gör detta arbete får de resurser de behöver.

Så frågan jag måste ställa till Jakob Forssmed och regeringen är denna: Hur kan Forssmed tala om ensamhet och civilsamhällets betydelse för att motverka den – och samtidigt kväva det ekonomiskt? Hur kan Forssmed säga sig vilja bekämpa ensamhet när regeringens beslut riskerar att göra den värre?

Det är dags att regeringen tar sitt ansvar. Det krävs handling, och måste börja med att ge civilsamhället de resurser man behöver för att fortsätta sitt viktiga arbete. Annars riskerar den ensamhet som Forssmed säger sig vilja bekämpa att bli ännu mer utbredd.