Färdigsydda pastorsroller håller inte längre

”Nu behöver vi ta ett krafttag för att täcka alla utgifter”, manar pastorn när han meddelar kollekt. Alla nere i kyrkbänkarna vet att 90 procent går till hans egen lön. Det är en kamp varje månad för att få ihop till den avtalade lönen, och handlingsutrymmet för spontana initiativ utöver detta är nästan lika med noll. Hur bra pastorn än är, blir det i längden aningen ensidigt att bara höra en och samma röst från talarstolen. Är detta den idealiska lösningen för kyrkor med 50, 100 eller 150 inskrivna medlemmar? Jag ifrågasätter det. De förkunnare som fick ekonomiskt stöd på Bibelns tid var omkringresande profeter och apostlar. De hade en fri, ambulerande tjänst och kom församlingarna till hjälp med de olika tjänstegåvor som de var bärare av. Den lokala församlingen leddes av ett kollektivt ledarskap – ett antal avskilda äldste. Jag tror knappast att de uppbar lön. De var inte ditkallade, rekryterade, anställda – de tillhörde församlingen.

Pastorsrollen passar inte alla. Vi gör färdiga arbetsbeskrivningar, skräddarsyr tjänsten – oavsett vilka gåvor och visioner den person vi rekryterat faktiskt bär på. På mina resor i Norden de senaste femtio åren har jag med sorg sett hur många unga pastorer tappat gnistan, gått in i väggen, letat efter annan försörjning. Några var osäkra och vilsna från början, i avsaknad av bärande kallelsevisshet och andlig utrustning. Andra hade en brinnande glöd i sitt inre, men den verkade falna efter några år. Istället för hängivenhet: apati och trötthet. Men jag har också mött många som kommit till sin rätt, blommat ut, känt sig fria och glada – då de tagit Paulus till föredöme och ordnat sin försörjning på egen hand. Är den färdigsydda pastorsrollen så självklar?

Nu ser jag framför mig den lilla kyrkan med 100 medlemmar. Av gammal tradition har de tidigare varit helt inställda på att de måste ha en anställd, avlönad pastor. Nu har de bestämt sig för att pröva en ny väg. Plötsligt finns det medel för att göra stora evangelisationssatsningar, häftiga ungdomskonferenser, intressanta bibelveckor. Istället för ensidighet: spännande bredd och mångfald. Och det andliga ledarskapet växer. Kommer i djupare funktion. Smälter samman, utvecklas och mognar. De står för kontinuitet, vakar över hjorden med ömhet och kärlek.

Jag tror att verkligheten hinner ikapp allt fler församlingar. Den ekonomiska verkligheten gör att vi måste fundera över hur vi bäst och effektivast förvaltar våra medel. Och det är ett stort ansvar att anställa någon som råkat svara på kyrkans annons. Om det inte utfaller väl är den lilla församlingen bunden – och ekonomiskt låst – kanske fem, tio, tjugo år framöver! I modern tid har vi sett avskräckande exempel på hur pastorer drar sina församlingar inför rätta när de försöker avsluta en tjänst som inte fungerar.

När jag samtalar med unga människor som brottas med kallelsefrågor och längtan att tjäna Gud, brukar jag numera uppmuntra dem att skaffa sig en bra yrkesutbildning – för att bevara sin integritet och frihet! Att inte behöva ”stå med mössan i hand” och vara ekonomiskt beroende av dem man kallats att leda. För att slippa den ensamhet och isolerade tillvaro det lätt blir som pastor i ett mindre sammanhang. Lekmannapredikanterna har framtiden för sig! De finns mitt ute i samhället om dagarna. Har inget konstigt, psykologiskt tryck på sig från ”hundra arbetsgivare” – alltså de som anställt och betalar ut lön.

Kanske blir församlingen mer och mer något av en underjordisk kyrka framöver. Enkla husgrupper, utan statliga stöd och subventioner. Kanske förändras de ekonomiska förutsättningarna drastiskt? Då blir kyrkan antagligen samma enkla, fria lekmannarörelse som den en gång var i sin barndom ...