Sol-Britt om uppväxten i pingstkyrkan: ”Pastorerna förstod inte bättre”

Solbritt växte upp som ensam flicka tillsammans med tre bröder. Hennes pappa var äldstebroder i församlingen och var ofta borta hemifrån. Mamman fick ta ett stort ansvar för hemmet, och det i kombination med att hon var psykiskt väldigt skör var utmanande. 

– Jag älskade församlingen som barn, och eftersom vi bodde nära den gamla Elimkyrkan hjälpte jag ofta min mammas faster som var vaktmästare. Vi eldade inför gudstjänsten så kyrkan skulle vara varm när människorna kom på möte.

Som äldste var Sol-Britts pappa oerhört engagerad i församlingen, det hörde till uppgiften. Det var bönemöte på lördag inför söndagens möten och på söndag var det alltid två möten. Det var samlingar på onsdag- och torsdagskvällar. Detta gjorde att Sol-Britts mamma utvecklade en stor bitterhet mot församlingslivet eftersom hon ensam fick ta hand om barnen medan pappa var överaktiv i församlingen.

– Pappa älskade oss, det var klart och tydligt, berättar Sol-Britt. Han var väldigt snäll. Men vår relation till mamma var komplicerad och svår. Hon tog ofta illa vid sig, och alla vi barn har fått jobba med mammas labilitet.

Osund betoning på eskatologin

I tonåren deltog Sol-Britt i alla tänkbara samlingar, det var ungdomsveckor och olika ungdomsverksamheter. Hon satt som ung på många väckelsemöten och lyssnade på predikningar. Hon omnämner bland annat predikanten Folke Thorell från Sverige som förkunnade om ändens tid och lade upp stora lakan på estraden med bilder om när Jesus skulle komma igen. 

– Vi skulle bli uppryckta med Jesus och han skulle komma tillbaka. Som ung levde jag i en ständig skräck att familjen skulle tas ifrån mig. Jag fick ständigt höra: Är du redo? Säkert fyrtio procent av alla predikningar den tiden då jag var tonåring handlade om Jesu tillkommelse, berättar Sol-Britt. 

– Jag var en rätt rotlös tjej som var rädd att göra fel. Dessa ändetidspredikningar gjorde att jag varje kväll undrade vad jag hade gjort för fel idag som kunde vara ett hinder för mig att kunna komma till himlen ifall Jesus skulle komma inatt. 

Sund distans

I dag, många år senare, skapar det inte samma ångest. Sol-Britt upplever nog att hon inte längre bär på trauman eftersom hon har en sund distans till allt detta i dag. En fördel som hon nämner är att hon själv läst mycket och velat ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Det har hjälpt henne att släppa de negativa känslorna som är kopplade till förkunnelsen om Jesu tillkommelse. 

– Då jag var liten så var nätterna allra värst. Jag frågade ibland om jag fick komma och sova med mamma och pappa när den existensiella ångesten var som starkast, men de visade mig tillbaka till min egen säng. ”Jesus kommer snart-förkunnelsen” har präglat hela min uppväxt och jag fick som barn höra mycket som jag egentligen inte ha borde fått höra, konstaterar Sol-Britt.

Det har skett mycket i förkunnelsen idag jämfört med under min uppväxt. Man betonar inte de moraliska synderna i samma grad. Det har nog tonats ner betydligt. 

– Jag tänker ofta på predikanterna förr i världen och jag brukar tänka: De förstod inte bättre. 

Över berg och djupa dalar

Även i Sol-Britts egna liv har det varit mycket berg och dalar. Hon har gått igenom många svåra perioder som satt djupa spår. Äktenskapet gick i kras och hon blev ensamstående som 47-åring. Vissa perioder har hon varit helt utanför församlingsgemenskapen och inte alls velat ha något med kristen gemenskap att göra. 

– Om jag någon gång var på en gudstjänst där nattvard utdelades fick jag ångest. Jag var så full av rädsla, och jag har alltid tyckt att mitt liv varit för smutsigt på grund av alla mina misslyckanden.

Sol-Britt nämner ett stort problem som fanns under hennes uppväxt. Det var att man som ung inte fick brottas med Gud, ha tvivel och kämpa med tron. När det inte fanns någon att tala med och bolla tankar med så blev resultatet att många av hennes vänner lämnade församlingen. 

– Det skulle nog ha varit så mycket enklare om det funnits en kultur där vi skulle ha fått brottas med saker och ting och fått ställa våra frågor och samtala.

Upplevelsen av församlingslivet var nog väldigt blandat under tonåren. Mycket var bra men det fanns en hårdhet som har satt djupa spår. Vissa av de unga blev framkörda (upplyfta för att de kunde sjunga) och andra blev lagda åt sidan. Å ena sidan var församlingen en trygghet men å andra sidan skapades också trauman i gemenskapen. Det smärtsamma och det goda gick hand i hand.

En alhakurs blev en nystart

Vägen tillbaka för Sol-Britt var att hon anmälde sig till en alphakurs i den lutherska församlingen. Kursen innebar en stor förändring. 

– Det var mycket nåd och barmhärtighet som jag mötte, precis det jag behövde. Jag har bearbetat mina upplevelser från tonårstiden både i bön och med mitt förstånd, ingen har ju velat mig något illa. Jag har gått i olika sorters terapi, KBT-terapi och så har jag haft goda själavårdare som jag gått till i flera års tid. 

– Det har också hjälpt mig mycket i min kallelse och i mina samtal med kvinnor, i deras olika omständigheter och i frågor kring tron. 

Hur ser du på din pingst­uppväxt idag?

– Allt är blandat förstås, men det som jag är glad åt är att jag har fått umgås med andra troende männsikor som har en annan syn på saker och ting. Jag har sökt vilan i min tro, att jag duger som jag är. 

– Jag är inte bitter fast jag är märkt av mina upplevelser i församlingslivet. Jag tänker att de förstod inte bättre, de som behandlade oss dåligt. 

– Idag känner jag mig värdefull i församlingen och jag trivs i mitt andliga hem. 

Fotnot: Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Livet.